Kennys vardagliga blogg

Tja tja alla läsare!

 

Jag började spela floorhockey för tre-fyra år sedan. 
Det var i samband med Floorhockey SM här i stan. Innebandyklubben hade skrapat ihop ett lag som skulle delta, en av dom var jag. Ingen av oss hade spelat floorhockey förut. Nån hade väl provat på när det var en sån prova på dag i idrottshallen. Men aldrig spelat match. Så, innan SM fick man träna med det lokala floorhockey laget i stan. Vilket typ jag var ensam om och göra. 
På grund av att jag hade problem med ett knä så blev jag målvakt. 

På SM här i stan gick vi till final och i finalen fick vi däng och kom tvåa. Jag stor spelade och släppte väldigt få puckar bakom mig. Efter succsén på SM har jag fortsatt spela. Jag blev medlem i floorhockey klubben i stan och har tränat med dom sen dess. Året efter var det SM i en förort till Stockholm där vi gick till final och vann guld. Jag kände mig fortsatt lugn och stabil i mål. Jag lyckas läsa spelet och har bra hjälp av mina backar. tredje året jag var med på SM var även det i en annan förort till Stockholm. Nu handlade det om att försvara ett guld. Innan jag började så hade stockholms laget vunnit sm ganska många år i rad. Jag ville ändra på det. Så sist vi var med på sm nu och skulle försvara guldet gick det lite knackigare. Vi gick till final, men i finalen var vi inte lika självklara segrare. Jag tyckte att laget inte riktigt hade tillräckligt med ork. Men vi lyckades vinna finalen och försvara guldet! 

Jag ser mig själv som en ruggigt duktig målvakt som är lugn i mål och som är duktig på att läsa spelet och göra allt i min makt för att inte släppa till något mål. Jag har tack vare den uppväxt jag haft, mycket höga krav på mig själv. Jag har en känsla av att jag måste prestera och göra bra ifrån mig för att få bekräftelse på att jag är duktig. Och jag har ett behov av att känna mig behövd rent allmänt, inte bara i floorhockeyn. 

Med det här som bakgrund, har jag haft två mindre bra träningar senaste tre veckorna. 
Jag brukar som sagt inte vara den som släpper till så mycket mål alls. Men för tre veckor sen släppte jag in 6-7 mål på mycket kort tid. Alla skott som sköts gick in. Skott som jag normalt brukar rädda. 
Jag kände mig otroligt dålig efter träningen och blev väldigt nedstämd. Veckan efter kom jag tillbaka med ny energi. Detta var för nu två veckor sen. Jag hade tagit ett beslut att förra veckan inte skulle upprepa sig. 
Men så börjar träningen och tankar på förra träningen dyker upp i mitt huvud och påminner mig om hur dålig jag var, vilket gör att jag släpper in jätte mycket mål igen. Efter träningen känner jag mig så extremt värdelös och börjar fundera i banor som att det kanske vore dags att ta en paus, rensa tankarna och komma tillbaka starkare än innan. Men så slog det mig föra helgen att vi har matcher i floorhockey nästa helg (nu i helgen) och jag vill inte ha två dåliga träningar i ryggen och släppa in så mycket på match. 
Så funderade på hur jag skulle kunna komma tillbaka och få en bra träning innan match nu i helgen. 

Jag pratade med min yngsta storebror som älskar målvakter och själv varit målvakt i innebandy. Han har studerat mycket målvakter i ishockey. Så jag frågade honom i onsdags kväll om inte han kunde följa med och stötta mig och ge mig feedback på träningen. Vilket han självklart ställde upp på. 

Innan träningen käkade vi lite och pratade igenom förberedelser inför träning. När jag sedan höll på och byta om så pratade vi lite om själva träningen och det var då han sa en bra sak. "Ta EN puck i taget". Alltså, fokusera på att rädda en puck, sen tar man nästa, och sedan nästa. Det etsade sig fast på min näthinna och det var den meningen jag hade med mig på plan under träningen igår. 

Träningen gick överlag ganska bra. Jag fick bra feedback av bror och han peppade mig när jag släppte in mål. Jag släppte totalt tre mål på hela träningen vilket borde räknas som godkänt eller mycket väl godkänt. 
Innan jag släppte första målet hade jag gjort en hel del bra räddningar. Sen kom första målet där jag bara fick totalt hjärnsläpp. Jag stod helt rätt och spelaren gjorde en dragning, kom rakt emot mig och la pucken efter golvet med långa armen vid bortre stolpen. Hade jag varit klar i huvudet så hade jag all tid i värden att lägga klubban efter golvet och stoppa den pucken, men icke. Så det kändes lite sturt.
Andra målet stod jag också helt rätt på, men, hade en glipa mellan höger stolpen och kroppen. Där sköt spelaren mig på höften och jag styrde då in målet. Kändes inte lika surt, det var ett skickligt och välpplacerat skott. Sista pucken som kom emot mig hade jag fri sikt på. Den träffade mig på sidan om bröstet. Jag trodde jag hade den, men jag hade en glipa mellan bröstet och armen så den lirkade sig in där och in i mål. Det målet var riktigt surt att släppa in. 

Efter träningen fick jag lite feedback där bror sa att jag gjorde väldigt mycket rätt. Stod rätt o.s.v... 
Jag är ändå nervös inför matcherna i helgen. som tur är ska bror komma och vara stöd där också. Så det går förhoppningsvis bra. 

Jag har funderingar på att anställa honom som målvaktstränare. Det hade varit sjukt kul då jag vill och behöver feedback för att utvecklas och bli bättre. Och det behövs för mitt självförtroende och min självkänsla som är allmänt svag. 

Och apropå floorhockey tänkte jag glida in på nästa ämne. Det är som sagt matcher i helgen. lilla syster med ungar kommer och tittar, lika så bror och mamma. 
Mamma hade frågat pappa om han skulle med till hallen i helgen. Pappa hade då frågat vad som hände där, och mamma hade svarat att jag skulle spela matcher i floorhockey. Då hade pappa sagt att han inte kunde för det var hockey på tvn, brynäs skulle spela. 
Pappa har nästan alltid visat sånt ointresse till att följa med på saker som hans barn deltar i. Man har typ vant sig vid att pappa är totalt ointresserad. Men pappa var så redan vid min uppväxt, så jag förstår inte varför detta tillfälle gör mig extra upprörd. Men det är precis vad det gör. 
Att han väljer tvn (och alkohol) framför att spendera tid med familjen, det gör riktigt ont i hjärtat. 

Jag vet inte om jag skrivit så mycket om pappa i min blogg, men min syn på pappa är att han alltid varit ointresserad när det handlat om oss barn, mig och mina syskon. Min yngsta storebror och min lilla syster som jag växte upp med. äldsta storebror och stora syster bodde inte hemma så länge. Jag var väl typ 12-13 när äldsta storebror flyttade hemifrån. I alla fall.. 
Det spelade ingen roll om det handlade om utveckligssamtal på skolan eller föräldramöte, han var alltid lika ointresserad. Jag har massa minnen av att han var full varje kväll och alltid skulle prata med oss barn när vi skulle sova. Då kunde han berätta hur mycket han tyckte om oss, plus att han var duktig på att lova saker, att vi skulle åka och fiska eller att vi skulle hitta på något. Men dagen efter var allt som bortblåst. 

Han har aldrig under hela min uppväxt berättat för mig i nyktert tillstånd att han är stolt över mig eller dyligt, aldrig i mitt vuxna liv heller för den delen. 
Jag minns min uppväxt med honom som att han jobbade 7-16 och när han inte jobbade så var det fokus på alkohol och tv tittande, framför allt sport. Jag har också ett minne av pappa av att vara väldigt händig, duktig med bilar och att snickra. Konstigt när han är utbildad snickare. 

Ibland när han var ute i förrådet och snickrade gick jag ut och var intresserad av vad han gjorde. Han var dock inte lika villig på att lära mig något så man tittade ofta bara vad pappa gjorde sen gick man igen. Samma sak när han skulle mecka med sin bil. 

Det enda jag minns att jag lärt mig av pappa, som han praktiskt har lärt mig är hur man lindar in en el-kabel. det kan låta fjutigt och larvigt, men jag tänker alltid på pappa och det specifika ögonblicket när han står där och förklarar och visar hur man gör och sen låter mig göra. Det är nog en av dom lyckligaste stunder jag haft med pappa. 

Jag minns när pappa skulle snickra något på baksidan så ville jag gärna vara med och hjälpa till att städa upp efter honom och så. Allt för att få vara med pappa. 

Skulle kunna skriva hur mkt som helst om pappa. Men trots allt så är det man fått med sig är en känsla av att han inte är stolt över en, eller är över huvudtaget intresserad. Och det gör som sagt jätte ont. 

Så den dagen jag blir pappa, ska jag bli precis tvärt om vad min pappa var för mig.