00:25:48
Uppdatering 2022-01-11 - Omogna människor
Tja tja bloggen!
För typ en månad sen träffade jag på en gammal bekant på en dejting app. Vi hade kontakt 2014 när jag inte mådde så jätte bra psykiskt och det var lite därför vi tappade kontakten igen.
Så fort jag fick fram hennes profil så swipade jag höger för att det var kul och se henne och det vore kul att få kontakt med henne igen. Jag hade inga känslor inblandat i mitt swipande eller någon önskan om att i framtiden bli ihop. Utan jag var endast
intresserad av att få kontakt och skapa nån form av vänskap.
Hon swipade höger på mig med och vi fick kontakt. Vi pratade på dejting appen nån dag, sen flyttade vi ut konversationen på Snapchat.
Hon bor 3-4 mil här ifrån, men det visade sig att hon skulle fira jul i Arboga men hade ingen skjuts hem. Vi hade aldrig träffats innan, så jag erbjöd henne skjuts hem. Det fick mig att kliva ur min comfort zone vilket kändes läskigt. Men skönt på
samma gång.
Hon babblade hela vägen hem till sig. Och vi fick bättre kontskt än sist. Hon la till mig som vän på facebook och hon erkände att hon tyckte jag var snygg och stt hon var nyfiken på mig. Lång historia kort så träffas vi 2-3 ggr till under dom kommande
två veckorna och jag tyckte det var jätte kul och umgås med henne och hennes två döttrar på 5 och 11år. Hennes känslor för mig växte och växte enligt henne för varje gång vi träffades. Vi pratade väldigt djupa saker och hon började bli en väldigt
värdefull och omtyckt person hos mig. Inte på ett kärleksmässigt sätt, utan mer som en nära vän.
Hon sa flera ggr att hon aldrig skulle svika mig, att hon alltid skulle finnas där och kämpa för/med mig och se till att jag aldrig mådde dåligt. Hon hävdade också att hon sällan blev arg eller tog illa upp och att inget jag sa skulle kunna göra henne
arg/ledsen och framför allt så sa hon ofta att jag aldrig skulle bli av med henne. Att hon aldrig skulle släppa taget om mig nu när vi fått kontakt igen.
För två veckor sen (på en torsdag) berättade hon att skulle vara "barnfri" den näst kommande helgen. Hon skulle bara ha 11åringen hemma, så hon frågade vad jag gjorde den helgen. Jag sa att jag inte hade någon snö jour
och att jag skulle ta med Findus hem på torsdagen. Så jag slulle inte åka någonstans. Så hon frågade om jag ville ses. Och det är klart jag vill ses. Så vi bokade in det.
Vad jag inte visste, och fick reda på senare på måndagen, var att hon hade planerat att sova över med sin äldsta dotter och deras kusin som är i samma ålder. Det kändes som ett stort steg, som jag inte var redo och ta, med dom känslor hon beskrivit att
hon har för mig. Hon ville betydligt mer än mig och det kändes bara konstigt och blev väldigt jobbigt. Det skapade kraftig ångest hos mig. Och jag tog upp det med henne på onsdagen och hon blev väl inte jätte lycklig vad det verkade, men vi kom
överens om att vi bara skulle ses på lördagen.
Sen kom torsdag, snöröjning på jobbet, där jag efter passet blev tillfrågad om jag kunde jobba lördag för dom var kort om folk. Och jag är en person som inte vill sätta mitt jobb i skiten. Så jag sa att jag skulle ställa upp.
Jag berättade det för min kompis och hon sa bara okej, då åker jag bort den helgen. Och det är väl bra att hon hade ett annat alternativ.
Det blev fredag kväll och jobbet ringde och sa att dom fick besked om att personen jag skulle hoppa in för var tillbaka. Men sa att jag kunde jobba med honom. Sen blev jag istället magsjuk så kunde inte jobba ändå. Hon skrev till mig på
fredag kväll att det kändes som att vi aldrig kommer ses mer. Vilket jag dementerade. Hon och tjejerna var värdefulla för mig så klart vi skulle ses.
I hördes lite under helgen vi skulle setts. Hon fick veta att jag inte skulle jobba och att jag var magsjuk istället. Hon verkade dock inte tro på mig. Hon svarade väldigt kort och slutade skicka hjärtan efter sina meddelanden, så jag märkte
ju att ngt var fel. Men lät henne vara en stund.
Sen skickade jag ett meddelande till henne på Messenger i måndags och ville förklara läget. För efter att jag fått reda på att hon ville sova här med ungarna så drog jag mig tillbaka lite grann. Så jag ville förklara mig.
Det gick inte och skicka på snap så jag skickar här. Som du säkert märkt så har jag dragit mig lite tillbaka. Eller ganska mycket, men det betyder inte att ni inte betyder ngt för mig.
Vi sa att vi skulle ta det här slow, och jag trodde att vi skulle ha tålamod och låta det ta tid. Men när jag insåg att du hade planerat att spendera hela helgen här med ungarna så fick jag bara sån panikångest pga att det gav mig flashbacks från mitt tidigare förhållande med psykopat tanten som misshandlade mig psykiskt. Hon ville flytta ihop, skaffa barn och gifta sig inom två veckor. Och jag vet att du inte är hon. Men som sagt, jag fick sjukt starka flashbacks från den tiden. Och med tanke på att du känner betydligt mer för mig än jag gör för dig, så kändes det även olämpligt. Jag är liksom kvar i vänner stadiet, för mig är du som en nära vän eller till och med som en bästa vän som jag kan vara mig själv med och berätta typ allt för och du står liksom fortfarande kvar vid min sida. Och det känns som att du skulle kunna blivit ihop med mig för en vecka sen med dom känslor du har för mig. Och det känns lite jobbigt att vi är på så olika plan känslomässigt. Jag gick inte med på Badoo för att hitta någon att bli kär i. Jag gick med på ba Badoo för att lära känna folk, finna vänskap och absolut sedermera hitta ett förhållande ja. Men som du vet så tror jag inte på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror mer på att ett stabilt och fungerande förhållande bygger på en tids vänskap där man umgås, hittar på saker, har kul och lär känna varann från grunden. Därför kändes det här med övernattning med barnen som ett sjukt stort steg efter att bara ha känt varann i två veckor. Du kom liksom lite för nära lite för snabbt, inte fysiskt för jag älskar att kramas med dig och sitta nära så, men känslomässigt.
Jag märker också att du backat, förmodligen för att jag backat, och att det skapar en osäkerhet i dig vilket säkert gjort att du känner att vi inte kommer ses igen. Men det är klart vi kommer ses igen. Vi båda värderar ärlighet och kommunikation högt. Vi behöver nog bara vara lite mer ärliga och lite mer kommunikativa med varandra. Våga säga vad vi tycker och tänker, våga fråga saker. Jag tror ingen av oss blir arg av om man skulle ifrågasätta om något är fel eller om någon skulle berätta att något känns fel eller känns jobbigt, Så jag hoppas och jag tror att du förstår mig i det jag berättat ☺️ Kram
Detta läste hon kort efter att jag skickade det, men svarade inte. Så jag tänkte att hon nog inte hade tid eller stt hon ville fundera på det jag skrivit.
Sen skickade jag God morgon på snapchat i morse, utan svar, och så skrev jag Hej till henne på snap ikväll för att försöka få fram varför hon inte svarar och försöka lösa eventuella spänningar, men fick inget svar på det heller. Så då tog jag det som
att hon inte ville ha kontakt längre. Vilket får mig och inse att alla ord bara var just ord. Och ja, det gör ont i mig att hon inte kunde vara mogen och förklara vad som är fel, men samtidigt känner jag lite glädje över att det här hände innan
jag öppnat upp mig totalt och släppt in henne hela vägen i mitt hjärta. Jag är också stolt över mig själv att jag kunde vara mogen och förklara vad jag kände och tyckte/tänkte, när hon var helt oförmögen att göra det.
Men det är dock ett faktum att jag har sjukt svårt att lita på folk och släppa folk in på livet. Jag håller dem på avstånd. Och det är inte så konstigt när folk ständigt bevisar att orden dom säger bara är ord. Jag har också jätte svårt
för att känna känslor och tillåta mig att bli kär. Jag blir snart 40 och jag har varken sambo, flickvän, eller egna barn. Än mindre hus eller en ljus framtid. Sånna saker man "borde" ha när man är 40. Jag har en så skyhög
önskan om att kunna skapa allt detta innan mamma går bort. Hade betytt så mkt för mig att mamma skulle få hinna bli farmor och att mina framtida barn skulle få träffa en så fantastisk farmor. Och jag vet att mamma skulle bli så glad för
min skull. ❤️
Försöker dock och inte tänka på detta, för det skapar bara stress, panik ångest och ångest av olika slag. Och det drar ner mig i dom mörkaste djupen av mitt mående. Så, positivt tänkande, och vara sådär underbart härlig som jag är när jag är glad och
mår bra så går det nog vägen ☺️