Kennys vardagliga blogg

Tja tja bloggen! 

 

Detta inlägg kommer till mestadels handla om mitt besök hos min psykolog Kjell i onsdags och om mina tankar om besöket nu när det gått ett par dagar sen dess. För 2 månader sedan så avslutade min psykolog mina stödsamtal hos honom då han ansåg att det går ganska bra för mig i livet. 

Jag har bra kontakt med vänner och familj, jobbet flyter på och jag håller mig så gott som ifrån mitt beroende/missbruk också. När han avslutat samtalen så sa han det att jag gärna fick mejla honom om hur det gick för mig. Sagt och gjort skickade jag honom ett mejl nu sist när jag skrev blogginlägget om min dödsångest och min oerhörda rädsla över att förlora min mamma, och hur det påverkade mig. 

Det blev ett ganska långt mejl, som Kjell inte riktigt hade tid och läsa när jag skrev. Så han läste det efter sin 2 veckor långa ledighet och skickade mig ett svar. Jag svarade på hans mejl och det resulterade i att han bokade in mig på ett möte hos honom. Det mötet hade vi nu i onsdags. 

 

Mötet i sig var inte så märkvärdigt mer än att vi pratade om just döden, att förlora nära anhöriga, att det är ett öde vi alla kommer gå till mötes, och så pratade vi mycket om acceptans. Att acceptera det faktum att man en dag kommer lämna denna plats. Bara att skriva detta ger min panikkänslor. 

Och dom känslorna fick jag hos Kjell med när vi satt och pratade. Kjell sa saker som att min mamma, pga hennes goda hälsa, har många år kvar och leva. Och att det bästa jag kunde göra var att ta vara på den tiden. Och det har han ju säkert rätt i. Jag spekulerade i slutet av mötet att mitt stora problem är nog acceptans. Att acceptera det liv jag haft så här långt, acceptera alla val jag gjort, alla människor jag förlorat, allt dumt jag gjort i påverkan av mitt missbruk. 

Och såhär i efterhand kan jag känna att  jag inte var helt fel ute. För jag är ganska säker på att mitt liv skulle bli betydligt lättare, om jag bara lärde mig att acceptera det som varit, och våga släppa taget om det. För jag är nog fortfarande kvar i det livet nånstans, känslomässigt. 

 

Jag ska inte dra upp hela min livs historia här, om dom misstag jag anser mig ha gjort eller dom dumma grejer jag gjort medan jag var påverkad av mitt missbruk, men faktum är att det finns många MÅNGA händelser och minnen som sitter starkt i mig och som fortfarande påverkar mig. Inte minst mitt liv i Ljusdal, som fick ett otroligt smärtsamt avslut, men som mynnade ut och blev startskottet och vändningen till jobbet mot ett bättre mående. Jag får frågan ibland om jag skulle vilja ändra på något i mitt liv ifall jag kunde, eller om jag skulle ta chansen att leva om mitt liv ifall möjligheten fanns. Och visst har man fattat dumma val där man gärna hade handlat annorlunda, men samtidigt är jag den person jag är idag på grund av allt det jag gått igenom i mitt liv. Och med tanke på allt jag gått igenom, hur dåligt jag mått, och att jag trots det ändå står här och är den person jag är idag, så måste jag säga att jag ska vara stolt över den jag är. 

Kjell påpekade i slutet av samtalet att det är tydligt att jag är en känslomänniska. Ett ord som betyder oerhört mycket för mig är gemenskap. Och det är så sant som det är sagt. Jag mår som bäst när jag känner gemenskap eller tillhörighet kanske man skulle kunna säga. 

Men, apropå detta med acceptans så berättade kjell att det fanns en terapiform som heter ACT. 
Acceptance Compitment therapy, en terapiform som hjälper en att acceptera. 

Jag hittade en bra sida på Mindler som förklarar och berättar mer om ACT. Klickar du på länken så öppnas ett nytt fönster, eller ny flik så du slipper lämna blogg inlägget. 

 

Jag har funderat en del på denna terapiformen och tror att den skulle kunna vara något för mig, vilket jag även kommer berätta för Kjell på vårat nästa möte om tre veckor. Jag har ingen aning om, ifall det är Kjell som håller i denna terapiformen, om den "bakas in" i dom stödsamtal jag redan får, eller om jag blir remiterad till en annan psykolog/terapeut. Det återstår att se.