Kennys vardagliga blogg

Det här inlägget har jag tänkt skriva rätt länge. Mycket tackvare att jag, vart efter månaderna gått, insett att jag nog behöver gå på stödsamtal hos en psykolog.
Jag har gått hos psykologer i 20 år, och vet om att väntetiderna för att få komma till psykolog är enorm. Man får vänta ett halvår. Så , jag försökte söka en psykolog online för ett tag sen, en som man kan chatta med. Videosamtal är inte min grej riktigt. Det känns bara konstigt. 

 

Minns inte vilken sida jag kom in på, men man skulle iaf svara på en massa frågor för att i slutet bli tilldelad en psykolog. Så jag svarade på alla frågor. Tog nog 10 minuter. Var många frågor. 
Sen skulle jag bli tilldelad en psykolog, men, då fick jag svaret av dom att jag inte kunde få en psykolog tilldelad mig för dom ansåg att mina besvär var så allvarliga att jag bör uppsöka akutpsyk pronto. 

Och akutpsyk är ett ställe jag har NOLL erfarenhet av, men har många i min närhet som har, och dom erfarenheterna är inte goda, vilket gör akutpsyk till ett ställe där jag absolut aldrig tänker sätta min fot, tyvärr. 

 

Jag vill nog inte erkänna det för mig själv, eller också så inser jag det inte riktigt, men jag tror att jag går igenom en livskris just nu. Det har varit 1-2 år av hårda slag mot mig som jag inte lyckats parera eller hantera. Saker som förhållandet där jag la ALL min energi (som jag alltid gör), Min brors bortgång, min kisses bortgång, mammas hälsotillstånd, och all den press jag sätter på mig själv i form av drömmar och mål som känns helt orimliga att uppnå trots ändå ganska tappra försök enlig mig själv. Sen nånstans vet jag inte om jag är realistisk eller bara sätter käppar i hjulen på mig själv när jag analyserar hur jag ska uppnå mitt mål, och mina drömmar. Så, jag tänte vi kunde gå igenom dom ihop så får vi se om mina känslor stämmer eller om jag är ute och cyklar. 

 

Jag har levt ett rätt tufft liv enligt mig själv. Ingenting har gått som på räls. Inget har gått enkelt. Det är åratal och åratal av kämpa för att överleva, en dag i taget. Och det har tagits många snedsteg på vägen som påverkar mitt liv fortfarande och det känns som att det hindrar mig från att leva det liv jag vill leva. Min absolut högsta önskan, är att hitta någon att bilda familj med. Att mamma ska få bli farmor. Jag vet också hur gärna mamma vill bli farmor, och med mammas hälsotillstånd så blir det en stress och en kamp mot klockan, för man vet inte hur länge till mamma är pigg. 

För att uppnå denna dröm måste jag först hitta någon att bli kär i, och jag är av den uppfattningen att ett lyckligt förhållande, bygger på en tids vänskap där man verkligen lär känna varann. Det här med dejting appar och dejting sidor och dejta för och se om man kan bli ihop funkar skit för mig. Så, hur ska man då träffa en livs partner?

 

Jag som ser mig själv som en kanonbra kille, ett kap, och som samtidigt nedvärderar mig själv till den milda grad att jag är beredd att kalla mig själv för värdelös pga min ostabila ekonomi, min tafatthet att inte ta tag i saker, min dåliga munhälsa, att jag stammar och tappar ord när jag ska prata för att jag blir nevös och intalar mig att det jag säger inte är värt ett skit. Att jag jämför mig med andra killar och intalar mig att tjejen jag är/blir intresserad av förtjänar någon mycket bättre än mig. 

 

I min värld, så vill tjejer ha killar som tar hand om sig själva, har god ekonomi och ett fast jobb. Jag har ett fast jobb, thats it. 

Tjejen jag letar efter är nog lite samma sak. Jag vill inte kalla mig för pickey, men man vill ju ha någon som klarar av att ta hand om sig själv. Någon med humor, högt i tak, lugn, positiv, glad, sprallig. någon med lite liknande intressen som en själv, men som även har andra intressen som hon kan ägna sig åt utan mig. Men framförallt någon som är ärlig och kan kommunisera och som inte är rädd att visa känslor. Jag är inte ute efter en partypingla, jag vill ha en tjej som är på samma nivå i livet som mig. Gärna någon som inte har barn från tidigare förhållanden och som delar min högsta önskan. 

 

Men det är rätt mycket som slår ner på självkänslan. Dels min ekonomi, mina dåliga tänder, att jag inte gymar och tar hand om mig själv, att jag för lite över 10 år sen drabbades av testikelcancer och nu måste äta medicin för att kunna ha samlag. 

 

För ett tag sen, var det en person som la en kommentar till mig på internet, en person som inte alls känner mig över huvudtaget, men som fick veta att jag var 40 och singel utan egna barn, och som då kände för och kommentera att jag borde ha ordnat upp mitt liv när jag är 40, ha familj och barn och sånt. Det tog inte så hårt på mig då. men jag inser nu att det ger mig ett stresspåslag att jag är 41, ofrivillig singel och barnlös med ett mindre skuldberg som får mig stt se oekonomisk ut. 

 

Andra drömmar jag har är att ta MC kort och skaffa MC. 

Något som inte heller är möjligt pga min ekonomiska situation.

Jag vill byta bil, inte heller möjligt med min ekonomi just nu. 

Jag vill bo i hus, pilla i trädgården, göra fint på min egen tomt. Men inte heller möjligt med min ekonomi. Eller som ensamstående.

 

Jag har haft problem med magen ett tag, senaste tre veckorna. Först misstänkte jag förstoppning, men det var det inte, så var jag inne på blindtarmen eller problem med levern igen. Kunde efter ett tag strycka blindtarmen och insåg att det måste vara levern jag har problem med igen, då jag haft problem med fettlever förut för två år sen. Så jag slutade med chips och godis och började med chasewnötter och popcorn som snack istället. Lagt om min kost och käkar numer grönsaker till både lunch och middag. Kört den stilen i tre veckor nu, och idag, efter att fått ont i magen IGEN så började jag googla oro och magont och insåg då att jag kan ha stressmage pga allt jag går och bär på just nu. Syptomen på stressamge stämmer precis in på mig, och med tanke på allt jag gått igenom sen i december, och den stress jag känner kring min ålder och allt annat så är det inte helt otänkbart. 

 

kommentera gärna. 

 

tack