Kennys vardagliga blogg

För typ 10 år sen opererades jag för min testikelcancer. Alla blodprover och magnetröntgen undersökningar har sett bra ut genom åren - fram tills nu. 

För nån månad sen var jag på besök för att få svar på blodproven jag gjorde en vecka tidigare. Blodprovet såg bra ut, bortsett från att min testosteron nivå var lite låg som vanligt. Jag hade missat mina tider för magnetkamera undersökning, och onkologen sa att det inte blivit någon sån gjord sen 2017, så den måste göras. En vecka senare var jag på röntgen och gjorde undersökningen. Och igår (torsdag) fick jag hem ett brev från onkologmottagningen att bilderna från magnetröntgen såg bra ut - förutom en bild där man ser fettlever. Sedan stod det att detta behöver utredas vidare, så remiss är skickad till medicinsk mottagning. 

När jag läste det så tänkte jag inte så mkt på det. Men så började jag googla och kom in på 1177.se där jag läste om det. Vad det var, hur levern funkar, hur fettlever uppkommer, hur ett prov på levern går till och resultatet av obehandlad fettlever. Resultatet blir en lever som inte fungerar som den ska. Och jag tror det som skrämde mig mest eller gjorde mig mest orolig var att jag klicka mig fram till skrumplever, levercancer och lever transplantation. 

En av mina värsta farhågor är att jag ska få tillbaka min cancer, eftersom dom inte fick bort allt under operationen. Men, jag fick en cellgift behandling och som jag sa tidigare så har alla prover sett bra ut, och jag blev friskförklarad för typ två år sen, så, oron över att få tillbaka cancern har varit relativt obefintlig under åren. Men en viss oro över det kommer tillbaka när jag läser om fettlever och kan klicka mig vidare till skrumplever och vidare till levercancer. 

När jag läser om fettlever så blir jag dels arg på mig själv som inte tagit tag i detta på allvar. Och när jag läser om fettlever, så fattar jag ju hur jag har fått det, eftersom man kan få det av två anledningar, antingen bukfetma, eller för att man druckit alldeles för mkt alkohol under lång tid. 

Jag dricker inte alkohol. Jag är dock torsk på chips och läsk i samband med tv-spel, vilket jag varit ett tag. Och ja, jag har varit rätt lat senaste åren också och käkat mycket snabbmat, vilket också är en bov i dramat. Och det stod på sidan att fettlever kan gå tillbaka om den inte är så långt gången, så jag funderar mkt på hur långt gången min är. Saker som minskar fetterna i levern är dels att gå ner i vikt och hålla sin nya vikt, vara fysiskt aktiv och ha en hälsosam kostcirkel. 

Det är ju det här jag har försökt kämpa med i så himla jävla många år, men jag misslyckas alltid för att jag ger upp. Och jag tänker att om nån annan person fått detta besked, så hade dom säkert fått en väckarklocka och känt lite kämparglöd att gå ner i vikt en gång för alla, det är min egna hypotes i alla fall, och grejen är att jag inte får samma kämparglöd. Tvärt om, jag kryper ihop och tycker synd om mig själv, känner mig handlingsförlamad. Jag vet vad jag bör göra, men jag kan inte, och gör inte av någon anledning. Det känns som att jag gett upp lite grann faktiskt. 

Och jag fattar ju att fettlever är allvarligt, eller att det kan bli allvarligt om man inte gör något. Och att ett hälsosammare liv skulle få fler positiva resultat än bara minskat fett i levern. Och jag vill så gärna nå dit av flera anledningar som jag också skrivit om tidigare, men jag saknar motivation, envishet, ihålighet. 

Och man kan ju tycka att högt blodtryck och fettlever borde ge en motivation tillräckligt för och väcka min hjärna, men icke. Jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Det fanns en tid för 5-6 år sen då jag tog hjälp av en PT för att få någon som pushar och motiverar mig att träna. Det gick väldigt bra. Och jag är en person som behöver den pushen. Jag vet att man är ansvarig för sitt eget liv och sina egna beslut, och att det är jsg själv som måste uppnå mina mål. Och därför känns detta så sjukt hopplöst. För att jag känner mig så sjukt ensam. 

Sist jag skrev i bloggen om kost och träning hade jag fått besked om högt blodtryck. Då hörde storebrors sambo av sig och jag fick en introduktion av Viktväktarnas app och så. Mkt intressant och jag körde den under en månad tid. Sen blev det rätt körigt på jobbet och mitt i allt skulle jag flytta och sen rann det ur sanden. 

Men om jag fick välja mitt dröm scenario så är det att ha motivationen, kämparglöden att börja med denna appen igen, äta hälsosammare, i kombination med träning av något slag och sen försöka hålla snacks och läsk till endast helger. 

Jag har länge haft en olust känsla att gå till gymmet. Så med åren har jag skapat ett eget litet hemmagym som jag tror har alla förutsättningar att få mig att gå ner i vikt. Det har dock inte hänt än. Men grejerna finns och problemet är nog bara att veta vilka övningar man ska göra och att inte känna sig löjlig och värdelös när man gör dom. 

Det blev ett långt inlägg. Vi får väl se vad som händer härnäst. Hur snabbt jag kan få tid till medicinsk mottagning. Hur länge jag tänker tycka synd om mig själv innan min självömkan förvandlas till motivation och lite jävla anamma.