Kennys vardagliga blogg

Tja tja... 

Jag kände att jag behöver göra en uppdatering. 

Jag ser ett mönster i mina uppdateringar att jag bara bloggar när jag mår dåligt eller har osuna eller destruktiva tankar. Och det kan ju vara skönt att ha ett ställe att skriva av sig på och kanske få nån reflektion. Men jag kan tänka mig att det inte är så kul och bara läsa destruktiva inlägg eller inlägg där jag är negativ. Så jag har planer på att hitta tid till och skriva varje dag. 

Jag tänker att nytt folk som inte känner mig lika bra får en väldigt negativ bild av mig också. Att man bara får läsa saker som är dåliga när det faktiskt händer en hel del bra saker också och att jag gör massor om dagarna. 

 

Detta inlägg tänkte jag dock ägna lite åt ämnet vänner.

För jag insåg idag påväg hem från jobbet faktiskt att jag har många vänner, men inga vänner att umgås med på fritiden. Jag hade två vänner, sen försvann ena av olika anledningar, sen har jag en vän som är väldigt ombytlig när det kommer till vänner. Personen har också en del vänner i sitt liv. Men ena stunden så kan personen umgås med mig i 1-3 månader, och inte umgås nånting med en andra kompisen, eller så är dom osams. Sen kan det bli tvärt om att personen slutar höra av sig till mig och bara umgås med den andra kompisen. Så här har det varit så länge jag kan minnas och jag börjar ärligt bli väldigt trött på det. Jag tror inte personen inser detta själv, eller också vill personen inte erkänna sanningen. Men, jag är fruktansvärt trött på att bara duga ibland. 

 

När jag gick i skolan hade jag typ aldrig några vänner. I mellanstadiet fick jag två kompisar som gick i femman. Vi umgicks en del på fritiden, tills jag började på högstadiet och dom började i sexan. Då glav vi isär.
I högstadiet var jag den här personen som dög att umgås med i skolan när det inte fanns någon annan att umgås med. Jag minns att jag kom hem en dag i 7an på högstadiet och det första jag gjorde när jag kom hem var att berätta för mamma att jag troligtvis fått en kompis i skolan. Ska inte säga vad han hette, men dagen efter var man osynlig igen för hans vanliga kompisar hade kommit tillbaka. 

Därför är jag SÅÅ trött på att bara duga för stunden. Jag förtjänar bättre. Vill man inte umgås med mig mer än för stunden så kan det få vara. Då söker jag hellre efter riktiga vänner som tycker om och accepterar mig som jag är. 

För enligt mig själv förstår jag inte nu varför någon inte skulle vilja umgås med mig eller vilja ha mig som sin vän i sitt liv. Jag är världens snällaste och omtänksammaste kille. Jag har bred humor, jag tar personer precis som dom är och jag dömmer ingen. Jag är kompisen man kan prata med om ALLT och jag kommer aldrig skämta bort, förlöjliga, förminska eller skratta om någon söker tröst, råd eller stöd av mig. Det kanske låter som skryt, men må så vara då. Det är den personen jag är när jag börjar känna mig trygg med personer i min närhet. 

 

Jag har haft en del vänner genom åren, men många har försvunnit pga min psykiska ohälsa. Och trots att jag idag mår bättre, även fast jag har lite tufft fortfarande, så verkar vänner jag umgås med ta avstånd från mig och jag förstår inte varför. Det är en aning frustrerande. Gör jag något fel så önskar jag natuligtvis att jag får veta det så jag kan göra ngt åt det. 

Jag är en fruktansvärt ärlig kille, jag förtjänar att få sanning och ärlighet tillbaka. 

 

Jag umgås med väldigt mycket folk i veckorna, både på träningar och i föreningslokalen, men fortfarande inga man umgås med privat, vilket jag tycker är tråkigt. Finns många av dom jag umgås med i veckorna som jag jätte gärna skulle vilja umgås med privat, men dom jag provat med har inte riktigt velat samma sak. Vilket är tråkigt. 

 

Så det känns lite tufft just nu. Jag älskar mina vänner, men jag önskar jag hade folk att umgås och hitta på saker med. Kolla film, dra iväg på roadtrips, spela spel eller vad som helst. 

 

Det är tufft. 

 

Blir ett lite kortare inlägg idag än tidigare. men det är bra det med. 

Får se om jag skrivet ett nytt inlägg imorrn, jag hoppas det. För imorrn händer det lite saker. 

 

Ta hand om er tills dess!