23:43:17
Uppdatering 14 Augusti
Tja Tja Bloggen!
Jag kände mig så jävla motiverad när jag skrev att jag skuppe börja skriva varje dag resten av semestern. Det gick ju sådär kan vi säga med säkerhet. Men...
Nu har det gått en vecka sen sist jag skrev typ. Fortfarande semster, fortfarande strålande väder, och livet går sådär. När hjärnkontoret också är på semster så är det lugnt. Men så fort tankarna börjar snurra så drar det ner humöret på en gång. Men kommer till insikt med hur livet sett ut och hur livet ser ut nu. Och när jag säger att jag kommer till insikt med hur livet ser ut nu, så fokuserar självklart hjärnan på det negativa.
Vill du inte läsa om negativa saker så kan du sluta läsa nu, det är helt okej.
Sista träffarna med psykologen har vi pratat om att jag behöver träffa någon, bli kär och hela den biten. Och det är typ det mina negativa tankar snurrar runt på. Jag vill träffa någon, jag vill bli kär och allt vad det innebär, men, tankarna som tuggar handlar om att jag inte kan ha någon kärleks relation. Att jag är fullkommligt oduglig i en relation. Alla andra killar är mycket bättre än mig enligt mina tankar. Dom andra killarna har inte dom problem jag har. Och tankarna talar om att jag bara innebär problem. Jag har medicinska/fysiska problem efter min cancer operation för 8 år sen. Vilket verkligen sänker mig. Jag skäms. Och jag har mitt missbruk som jag kämpar så in i bengen med och som blir ett jätte problem för både mig och en framtida partner när jag inte tar hand om mig själv och sköter mina rutiner.
Senaste två-tre dagarna har jag levt i ett gränsland, där jag utsätter mig för saker som triggar mig att utagera i mitt missbruk, och jag har även tagit åtefall i mitt missbruk för att försöka hantera dessa jobbiga tankar och känslor. Men att ta det steget resulterar bara i att jag hamnar än längre bort en framtida relation. Jag har under min semester märkt av en ökad konsumtion av Coca Cola Zero, Snack, och godis. Jag ser detta som ett sätt att försöka kontrollera mitt missbruk, alternativt ett sätt att hantera tankar och känslor. Att jag konsumerar dessa saker istället för och ta ett återfall i mitt missbruk. Ska man hårddra det så är det i längden samma painkiller. Man ersätter ett missbruk med ett annat för att döva känslor man inte kan hantera.
Idag har det varit precis en sån dag.
Jag vaknar och känner direkt att detta kommer bli en tuff dag där jag behöver göra allt i min makt för att inte trilla tillbaka i utagerande. Men det slarvas redan på morgon då jag börjar med och sätta mig vid tv-spelet. Så frukosten blir framskjuten till halv 11 då mamma ringer och frågar om jag ska käka lunch med henne och yngsta storebror halv 12. vilket jag självklart ville.
Efter samtalet tar jag EN macka och ett glas mjölk, och fortsätter spela Tv-spel medan jag käkar mackan. Sedan gör jag mig i ordning och star sparkcykeln för att möta upp mamma ute på gatan. Vi käkar lunch, jag tar biffstroganoff. Jätte gott, men tyckte det var en barnpotion för jag blev knappt mätt på den. Sen när vi käkat klart och vilat magen en stund så återgick bror till jobb och jag följde med mamma till ICA där vi handlade lite sen skildes vi åt och jag åkte hem.
Väl hemma hamnar jag i soffan med gränsbeteende som triggar mig enormt. Jag lyckas bryta det efter en timme, då ser jag att jag inte ställt in det jag handlat i kylskåpet. Så jag reser mig och ställer in det. Sen sätter jag mig i soffan en stund framför tv-spelet. Känner hur ett återfall kommer närmare. Tankarna snurrar på helt fel saker. Så jag beslutar mig efter bara 20-25 minuter att lägga mig i sängen en stund och vila. Bäddar sängen och lägger mig med min mobil en stund. Sedan somnar jag, Sover i en och en halv timme och drömmer den mest konstiga drömmer ever. I drömmen utagerar jag mer eller mindre i mitt missbruk. Så när jag vaknar så vaknar jag super triggad av min dröm då den kändes så sjukt verklig.
Jag försöker stå emot, men det hjälper inte. Det blir ett återfall till....
Slår inte så jätte mycket på mig själv för återfallet eller lider av så mycket skam. men ändå jobbigt att jag inte pallade att stå emot.
Efter mitt återfall la jag ut på snap en efterlysning om sällskap... men det slutade med att jag ändå blev ensam. Tog min sparkcykel på en tur med musik i öronen, sen när jag kom hem hamnade jag här framför bloggen. Satt, så har min dag sett ut.
Något annat som triggar igång min osunda sida är oron inför nästa möte med psykologen.
Han har en bild av att det går jätte bra för mig. Jobb, familj och vänner går bra.Plus att jag hade kontroll på mitt missbruk. Så då tycker han att det börjar bli dags att avsluta min behandling.
Samtidigt känner jag att jag har mer att prata om och bearbeta. Uppenbarligen efter det jag skriviet om här i inlägget. Men det finns mer tankar som skapar jobbiga känslor. Och ibland känns det som att jag mår sämre än vad jag borde. Det är som att jag letar anledningar till att må dåligt.
Eller så finns det helt enkelt mer saker och ta tag i. Mitt missbruk är ju inte länge något problem har jag fått klart för mig. Det är de som gör att jag tar åtefall som är problemet. Och det är ju det jag vill bearbeta för att komma vidare.
Jag har negativa tankar som säger att jag inte kommer bli gammal. Att tiden går så fort och att jag inte kommer leva så länge till. Det är fruktansvärt jobbiga tankar att ha, men det är som alla mina andra tankar, att dom känns så sanna och verkliga. Och dom bottnar i min rädsla för döden och förlora familjemedlemmar eller nära vänner. Men det handlar någ mer specifikt om rädslan över att förlora mamma. Både mamma och pappa är gamla. Och jag känner att jag är glad för varje år dom får leva.Och det jag ska skriva nu har jag nog skrivit förut i bloggen. Som jag mår nu och gjort under längre tid, dör mamma, så kommer jag inte klara av att hantera sorgen och smärtan efter henne. Jag ser inte hur jag ska orka med den förlusten.
Som tonåring saknades hon jätte mycket, men i vuxen ålder har hon alltid funnits där för mig. Ända sedan jag började min missbruks behandling 2011 och började prata med henne om mitt missbruk och min psykiska ohälsa, så har mamma alltid ställt upp om jag bett om hjälp för att må bättre, varesig det är praktiskt eller ekonomiskt. Vi har kommit varandra väldigt mycket närmare, så jag ser inte hur jag ska klara av att leva ett liv utan henne, när jag har det jobbigt tanke och känslomässigt redan nu.
Men, nog om psykisk ohälsa...
Sedan jag skrev sist så har jag hunnit spela en fotbollsmatch mot Romfartuna samt provat på Padel.
Fotbollsmatchen spelades i Västerås på Hökåsens IP och på Romfartunas träningstid, så det blev en träningsmatch.
Jag har konverterat till målvakt och tycker jag gör det jäkligt bra. Dagen vi skulle spela matchen började jag med en bra frukost och vila, följde upp detta med och göra en energirik lunch och innan det var dags att åka hälde jag i mig en berocca för extra energi boost och för att ha ork att fokusera på matchen. Jag brukar bli ofokuserad i slutet av matcherna och börja släppa in mycket mål, och lätta mål, och jag ville inte att detta skulle hända, så ville ladda ordentligt. Och det visade sig under matchen bli ett vinnande koncept.
Jag är super fokuserad på matchen, gör en strålande första halvlek och ser till att Romfartuna inte få en tidig ledning då dom kommer ganska fri ett par gånger under första halvan av första halvlek. Vi leder med 2 eller 3-0 när det uppstår en situation i mitt målområde. Jag minns inte om det är hörna eller om dom kommer springande på min högersida. Bollen kommer i alla fall in mitt i målområdet där anfallaren får fel träff på bollen, jag räddar och släpper retur. Samma anfallare provar igen, och skjuter mitt på mig. Bollen hamnar mellan mig och anfallaren och jag väljer då att kasta mig över bollen för att få kontroll på den. men anfallaren sparkar till en gång till när jag har bollen, och snubbar och landar på mitt vänster knä. Jag ligger kvar en stund medan han reser sig, och jag känner inte så mycket först, men sen kommer en sån otrolig smärta i knät som jag inte kan beskriva. För info kan jag meddela att det är vänster knät jag opererat TVÅ ggr. En gång för avslitet korsband och en gång för trasig menisk. Så jag har 3 eller 4 skruvar i knät.
När anfallaren rest sig så tar jag mig för benet och försöker härda ut smärtan. Ligger kvar några minuter och försöker sedan resa mig upp. spelet sätts igång igen och det är bara en minut kvar av halvleken. Jag härdar ut, får göra en räddning innan dommaren blåser för halvleks vila. Jag sätter mig på gräset vid sidan av plan där vi har avbytare och så. Där tar ena tränaren en titt. Vi provar med kylspray för att få ner smärtan, men det hjälper inte alls. Han inser snabbt att jag kommer få lite blåmärken, så han lindar om knät ganska hårt för att minska på blåmärken.
Inför andra halvlek frågar "huvud"tränaren om jag kan fortsätta spela, annars löser vi det med nån annan i mål. Och jag hade så sjukt ont, men jag är även så sjukt envis och tävlings inriktad. Så jag tänkte inte låta smärtan i knät stoppa mig från spel. Inte efter den enorma insats jag gjort i första halvlek. Andra halvlek går minst lika bra. Dom får ett tröstmål med 5 minuter kvar av matchen. Det uppstår en liknande situation som när jag blev skadad i knät. Dom kommer in från höger kanten, det blir en pass in mot mitten. Jag är med på passen och flyttar med i sidled. Mottagande anfallare i mitten får halv träff på bollen, och får till en lobb över mina backar och mig, och så rullar den in över mållinjen. Hade jag inte haft ont i knät så hade jag kastat mig efter den bollen, för jag hade tid och göra det. Men samtidigt, ett mål gör inget. Där och då kändes det surt, för jag ville så gärna hålla nollan eftersom jag är sån perfektionist haha...
Matchen slutade 4-1 efter att vi gjorde ett mål bara 1-2 minuter efter att dom gjort sitt mål på mig. Så det var ändå skönt med vinst i säsongens sista match.
Hur gick det med knät sen då? jo då. jag lät lindan sitta på knät 2-3 timmar efter matchen var färdig, sen tog jag av den. Hade två små blåmärken, jag hade dessutom ingen känsel på insidan om knät, samtidigt som det gjorde ont inne i knät. Blev ganska orolig att det hänt något med knät, att något var skadat igen. Samtidigt ville jag inte kolla upp det i rädlsa för att läkarna skulle säga åt mig och vila några veckor, eftersom jag skulle spela padel 5 dagar senare. Ville inte få beskedet att jag skulle behöva stå över.
Så kommande dagar blev det fokus på vila. Jag gick och la mig på kvällen där, och på morgonen efter var två små blåmärken ett stor gigantiskt blåmräke över hela insidan av knät. Morgona som följde sen såg blåmärket hela tiden anorlunda ut. 3-4 morgonar på rad blev blåmärket bara större. Men samma dag som vi skulle spela Padel tyckte jag att det började gulna och bli lite mindre. Har dock fortfarande ingen känsel och så fort jag strycker över området så gör det ont. Så jag får återkomma i ärendet med knät för och se hur det utvecklar sig. Jag tänkte vänta över helgen för och se hur det känns. Är det ingen skillnad så kollar jag upp det under kommande vecka.
Vi spelade dock Padel igår Torsdag.
Jag och min bästa vän snackade om att börja spela i motions syfte. För att bättra på kondtionen och i längden gå ner lite i vikt.
Äldsta storebror hakade på idéen och vi fick även med en annan kompis så vi blev fyra som skulle spela. Sedan skadar sig våran kompis på jobbet så då var vi bara tre. En timme innan vi skulle åka hakade stora systers 15 åriga son med. Så det belv brorsan, jag, min bästa vän och syrrans son. Efter Padel passet kan jag konstatera att det var sjukt kul! Så vi ska försöka få till ett pass under nästa vecka, innan jag ska vara åter på jobbet.
Detta blev ett rätt långt inlägg. Från att inte ha så mycket och skriva igentligen. Men så blir det när man låter fingarna skriver ner allt som hjärnan tänker. Det är bra det med ibland. På återseende i nästa inlägg!