Kennys vardagliga blogg

Hej hej bloggen!

Jag började skriva på det här inlägget redan för tre veckor sen. Det var ganska prick 11 månader sedan jag skrev något här, så jag tänkte då att jag skulle ge en uppdatering om livet. Men mitt mående tillät inte inlägget att slutföras. Och det märks så tydligt att jag använder min blogg som en slags ventil när jag mår dåligt. Men samtidigt är det ett sätt för mig att slippa berätta samma sak för flera personer, även fast det säkert kan vara bra det också när jag tänker efter. Hur som helst. Detta inlägg blir istället en sammanfattning av mitt 2022, som jag för tillfället ser som ett av dom värsta åren.

Året börjar bra. Efter mer än 25 år av psykisk ohälsa och 15 år psykolog hjälp så mådde jag bra. Jag hade ett fast jobb, jag hade vänner och min familj och dom mådde bra. jag hade god ekonomi, jag trivdes med mitt boende i samma trapphus som alla mina äldsta syskon. Livet lekte trots att kärleken till en tjej inte fanns där. Jag trivdes med mig själv och att ha dom vänner jag hade. Jag får tillbaka kontakten med en mycket go vän som heter Emma. Vi umgicks mycket för nåt år sen, men så slutade vi umgås av någon anledning. Jag blir dock glad att få tillbaka kontakten med henne.

I början av Januari tog jag hem Findus som bott över ett år hos mina föräldrar. Jag började även med att streama på Twitch med när vi spelar spel. I början var det bara via PC, men för mig blev det även via Xbox och PS4.

Sen började året sakta men säkert bli ett helvete.

19 Februari meddelade äldsta storebrorsans sambo att hon tagit med honom in till akuten då han hade extra svårt med minnet och svårt med tidsuppfattning. Läkarna såg att bror hade ett förhöjt infektionsvärde, men dom visste inte vad som orsakade det. Så dom tog covid test både snabb och pcr som dom väntade svar på först. Dom hittade ingenting och fick åka hem, men fick tid dagen efter för vidare provtagning. 20 februari meddelades det att storebror drabbats av en hjärntumör. Han blev inlagd på Köpings sjukhus i väntan på en ledig plats hos nekrologen i Västerås.
Först blev jag sjukt orolig. och frågade hur han mådde. Men, jag har lärt mig av mina två äldsta syskon att inte ta ut det värsta i förskott. Så med tilltro att han kommer bli frisk, försökte jag har tålamod och invänta läkarnas utlåtande. Läkarna började att behandla med kortison för att få ner svullnaden runt tumören så man kunde göra en magnetröntgen. Tumören verkade vara rätt stor, men den 21 februari gjordes en magnetröntgen. Bror lät glad och pigg vid samtal med sin sambo, men fortfarande problem med minnet. Den 23 Februari fick bror komma hem en sväng i väntan på operation som skulle ske inom två veckor. Han fick inte köra bil och vart sjukskriven från jobbet i 3 månader till att börja med.

Torsdag 3 Mars åkte han och hans sambo till Uppsala för att ta ett vävnadsprov, och fredagen den 4 Mars opererades 90-95% av tumören bort. Tumören var 6 x 6 x 4 cm. Men då tumören satt på hans tal centra, så vågade man inte operera bort hela med risk för att påverka hans tal, eller att han inte skulle kunna prata igen.

Operationen gick bra. Bror var vaken och hade inte ont eller var psykiskt/fysiskt påverkad av operationen. Onkologisk behandling skulle ta vid i Västerås och sedan kunde det bli aktuellt med en operation till längre fram. Så jag blev mycket lugnare efter det för det verkade inte vara risk för att han skulle dö av den.

Han blev flyttade till Köping, och fick ligga inlagd där några dagar innan han fick komma hem.
Den 12 Mars knackade hans sambo på min dörr och bad om hjälp. Då hade bror fått ett krampanfall i soffan. När jag kom in var ambulanspersonal redan där och försökte få kontakt med bror. Jag var inte till jätte mycket hjälp, jag stod mest och kollade på bror, och han kollade på mig med tom blick och rörde inte en min. Han repade sig dock när han kom till sjukhuset och mådde efter omständigheterna bra. Händelsen tog dock på mig och hans tomma blick etsade sig fast i mitt minne. Efter att ha pratat med familjen så gick det rätt bra att sova ändå.

I början av Mars fick jag även en fråga på en app i telefon, Det stod "adda ************ på snap, en otroligt fin o trevlig människa". Jag trodde detta var ett prank eller nåt, det cirkulerar väldigt mycket konton överallt nu på sociala medier där tjejer lägger till en och vill sälja porrbilder.
Av förklarliga skäl är jag totalt emot sånt, godkänner aldrig sånt. så jag svarade bara att personen säkert är trevlig och ville hen ha kontakt med mig så får personen gärna lägga till mig istället. Sen tänkte jag inte mer på det.

På våren här hade jag kommit överens med min vän Johnny, att om han går på en hockeymatch i Jönköping så skulle jag gå och se en speedway match i Eskilstuna. Sagt och gjort. Den 1 Maj åkte jag, Johnny och Kim ner till Jönköping för att kolla på förhoppningsvis sista matchen mellan Hv71 och Björklöven och då får se när Hv tar klivet upp i SHL igen. Det blir dock torsk som vanligt, och vi får inte se det vi åkte dit för. mycket tråkigt, men sjukt roligt sällskap. Hv spelar match mot Björklöven igen den 3 Maj uppe i Umeå och vinner den och tar klivet upp i SHL.

5 Maj, vid halv fyra tiden, lägger en person till mig på snapchat. En tjej, och jag tror att detta är ännu ett sånt mysko konto. Men jag lägger till personen på snap. Vi börjar prata och då visar det sig att det är personen från appen som jag bad lägga till mig om hen ville ha kontakt som hade lagt till mig.

Vi kan kalla henne för Tyra, hon heter något annat egentligen. Det visar sig att jag är dubbelt så gammal som henne. Men jag är snäll mot dom som är snäll mot mig och har ett väldigt öppet sinne på gott och ont tyvärr.

Men vi pratar ganska mycket från den dagen. Hennes föräldrar är skilda, Hon bor hemma med sin pappa, 15 mil ifrån mig, hon pluggar vidare, spelar fotboll, och tycker om att spela pc spel. Vi har rätt mycket gemensamt. Jag får bilden av att hon är en glad, skojfrisk, charmig, ärlig och omtänksam person.

Jag har varit singel i hur många år som helst. Och detta pga att det har inte känts prioriterat då jag både tagit stor skada själv av ett tidigare förhållande, men även bränt många förhållanden själv med mitt beteende, skadat många personer med mitt missbruk. Så jag har känt att fixa mitt beroende var prio ett. Bli en bättre version av mig själv, och bearbeta dom skador jag själv tagit av mina destruktiva förhållanden.
Jag gjorde det till slut och har försökt träffa någon via dejting appar och dejting sidor på nätet. Jag provade på det ett tag men utan framgång.

Jag söker en tjej som är på samma nivå i livet som jag. Alltså utan egna barn - med en önskan om att få egna barn. Hon får gärna ha vardagsrutiner och en någorlunda hälsosam livsstil. Det kanske var dessa kriterier som gjorde att jag inte hittade någon. Vad vet jag.

Jag brukar inte skryta om mig själv, men jag ser mig själv som en riktigt bra kille. Jag menar att jag är genomsnäll, har högt i tak, jag är förstående, lätt att ha och göra med. Jag har ett mycket stort hjärta, har lätt för att visa känslor och jag är framförallt väldigt ärlig. Jag tror att om någon tjej hade visat lite intresse för att lära känna mig så hade personen sett vilken kärleksfull person jag är. Jag är trogen och jag är hängiven. Jag kan offra allt för den jag är kär i, också på gott och ont.
Men som sagt, ingen nappade på och lära känna mig så jag är total anti dejting appar. Det är bara skit. Jag la dejtingen på hyllan och slutade jaga kärleken. Jag fokuserade på livet, jobbet, träningen, min familj och mina vänner istället.
Och när Tyra dök upp och jag fick veta hennes ålder så kändes hon något ung för mig, så jag hade inget sånt intresse för henne. Jag tyckte det var kul och prata med henne. Hon fick mig att må bra. Hon såg mig, och lyssnade på mig, hon fick mig och skratta och hon bekräftade mig, vilket säkert var anledningen till att jag släppte på alla dom krav jag hade på en framtida partner och ett intresse för Tyra började sakta smyga sig på.

29 Maj ska en killkompis Johnny spela fotbolls cup i E-tuna och jag hade planerat att överraska honom med och komma förbi och kolla. Påväg dit, mellan Köping och Kungsör snapar jag med Tyra och av en händelse får jag veta att Tyra är påväg till samma stad för att spela fotboll med sitt lag. Hon skrev att hon hade blivit väldigt glad om jag kom dit och tittade. Och det är klart att jag vill göra henne glad. Så jag tvekade inte en sekund. Jag drog dit och kollade på hennes match. Och dom var jätte duktiga. Jag hoppades kunna få något ord med henne och få ge henne en kram, men, det gick inte. Så, jag åkte hem och påväg hem snapade Tyra. Hon sa bl.a att hon blev väldigt glad över att jag kom, och att hon inte kunde sluta titta på mig. Hon har sagt sen dag ett efter att hon fick se bild på mig att hon tyckte jag var fin. Vidare i kontakten sa hon att hon tyckte att jag var snygg, vacker etc etc.. Och ska ärligheten fram så var hon så sjukt vacker hon också.

Efter hennes fotbollsmatch så fortsätter vi kontakten, men lite flirtigare och med mer röda hjärtan. det växer fram starkare känslor för henne. Våran kontakt utvecklas och vi byter telefon nummer för att kunna prata via Facetime. Vi snackar om att ses och ta en "donken dejt" då båda älskar Mcdonalds. Så vi bestämmer träff fyra dagar efter att jag sett hennes fotbollsmatch. Dagen kommer och jag ska åka och träffa henne efter jobbet. När jobbdagen nästan är slut inser vi båda två att det inte kommer funka att ses den dagen, så vi bokar om och att ses till helgen istället.

Helgen kommer och jag gör mig redo för att åka och träffa henne så fort hon ger klartecken att hon är vaken och redo. Hon vaknar, snapar ett jätte gulligt god morgon mess till mig, och så säger hon att hon är trött och nog inte orkar ses idag heller. Hon skulle sova över hos en tjejkompis och jag visste redan innan att hon hatar att sova borta, vilket innebär att hon inte sover lika bra som hon gör i sin egen säng hos sin pappa.

Så, jag förstod att hon var trött, men ändå kom en känsla av besvikelse eftersom jag sett fram emot att träffa henne, vilket jag var ärlig om mot henne. Och det resulterade i att hon kände sig taskig, vilket jag inte alls ville att hon skulle känna. Det var inte tanken med och vara ärlig med mina tankar och känslor. Men då kände hon att det är klart vi ska träffas, och då var jag inte alls lika sugen, för då träffas hon bara för att hon kände sig taskig och fick dåligt samvete, och inte för att hon faktiskt vill träffa mig.
Vi pratade hela för- och eftermiddagen och till slut resulterade de i att jag satte mig i bilen för att åka och träffa henne i alla fall.

När jag kommer fram parkerar jag vid ett badhus/gym. Hon skulle bli lite sen, så jag tänker att jag tar min el-sparcykel och åker in till centrum för att leta en toalett då jag varit kissnödig halva bilresan. Väl inne i centrum finns det gott om gallerior så jag tar med mig sparkcykeln i handen och går in. hittar en toalett och gör det jag ska, sen åker jag runt i centrum lite för och se mig omkring, och inser att det är en otroligt fin stad med vackra vyer och fina byggnader. Jag åker tillbaka till bilen och väntar på henne i närheten. Hon dyker upp ca 15-20 minuter efteråt och hon får en bamse kram. Vi pratar lite grann, men inte alls lika mycket som på snapchat när vi börjar ta en promenad. Det infann sig en viss nervositet från båda håll. När vi gått ett tag drar hon med mig upp för en backe. väl uppe för backen så är det en bänk, där hon säger att vi sätter oss ett tag. Vi säger typ inget till varann när vi sitter breve varann på bänken. Till slut bestämmer vi oss för att gå till IP där Tyra vill prova sina nya fotbolls skor som hon köpt, vilket var anledningen till hennes sena ankomst. Vi sparkar lite fotboll ihop på IP innan det är dags för mig att åka hem då jag ska upp och jobba dagen efter. Tyra får en bamse kram till.

Påvägen hem känns det tomt och jag känner en enorm saknad efter Tyra.
Tyra känner lika dant. Hon hade bara positiva saker och säga om mig, och vi båda kände att vi måste ses igen. Vi bokade att ses efter tre dagar igen. Men precis som föregående vecka så sket det sig och vi sköt upp det till helgen. Hon kunde både lördag och söndag den veckan. Så jag fick välja vilken dag vi skulle ses, och jag sa att jag gärna träffade henne båda dagarna. Sagt och gjort så blev det.

11 Juni träffar jag henne igen. Kom dit ganska sent. Men när vi sågs så fick hon en sån bamse kram igen, Vi gick på en ny promenad och hon drog upp mig för samma backe igen. men denna gång hittade vi en annan bänk på toppen där vi satte oss och med schysst utsikt över vattnet. Det känns som att nervositeten släppte lite efter första gången vi sågs, för vi pratade betydligt mer nu. Medan vi sitter på bänken och pratar så får jag veta att hon var oerhört kittlig. Vilket resulterar i att jag kittlar henne ganska mycket, vilket i sin tur resulterar i kramar och att vi håller varandra i handen tills det är dags att röra sig mot bilen igen. När det är dags att säga hejdå så står vi och kramas i säkert 15 minuter innan vi släpper taget om varann och skiljs åt. Väl i bilen påväg hem noterar jag att min hoodie luktar sjukt mycket av hennes parfym. Påväg hem ringer jag henne och vi pratar hela vägen hem. Hon poängterar att hon inte fick låna med min hoodie, men att hennes hoodie luktade sjukt mkt av min parfym så hon var nöjd ändå. Men detta resulterar också i en ännu starkare saknad.
När jag väl är hemma börjar vi med en ny trend att ringa varann på FaceTime innan vi ska sova och somna med varann i telefon, för det känns som man är hos varann. Vi somnade kramandes med våra hoodies den natten.

Dom kommande veckorna träffades vi 1-2 ggr i veckan, och vi hade det väldigt mysigt när vi sågs. Varje natt innan sovdags ringde vi FaceTime och somnade "bredvid" varann. Ibland när man vaknade dagen efter så hade samtalet avslutats. Men ibland var samtalet fortfarande igång, och då tittade man på henne medan hon sov, samtidigt som jag var påväg till jobbet, sen vaknade hon till lagom till jag var på jobbet och då sa man god morgon och så avslutade vi samtalet. Vi ringde varann även på dagarna och skickade snap till varann så det var väldigt tät kontakt.

Vi dejtade och jag var på riktigt kär för första gången sen 2014, efter förhållandet där jag blev psykiskt misshandlad. Det har tagit lång tid att repa sig från det och våga öppna upp sitt hjärna och lita på att personen som får det inte krossar det igen. Vi gjorde även ett aktivt val att inte berätta för någon om vårat förhållande. Jag hade ett par nära vänner som fick veta om det, men i övrigt ville vi fokusera på oss själva.

I samma veva som man är uppe och flyger ibland molnen pga Tyra, så är man orolig för brorsan.
Den 25 Juni får hans sambo ett samtal från onkolog läkaren som kom med provsvar på magnetröntgen som gjorts två veckor tidigare. Tyvärr visade den att den lilla tumören som knappt syntes efter operation vuxit rätt mycket trots strålning och cellgifter.
Behandling med starkare cellgifter skulle fortsätta som planerat och en ny magnetröntgen skulle göras efter hans nästa kur för och se vad det blev för resultat av det.

Den 14 Juli åker Tyra på semester med sin pappa till Kalix där Tyras syster bor. Dem skulle vara borta i 3 veckor. Jag träffar tyra sista gången dagen innan. Vi träffas i 1.5 timme innan hon måste fortsätta med packning och grejer inför resan. Saknaden är enorm.

Den 15 Juli informeras det att bror är på akuten besök igen då han inte riktigt får med sig höger fot. Läkarna tror att det beror på den onkologiska behandlingen/medicinering, och säger att det kommer bli bättre med tiden, typ.

21 Juli åker jag med innebandy laget för att delta i en utomhus cup i innebandy, Ängelholm Outdoor. Det går väl inte super bra. Men det är alltid kul att åka ner och vara där nere. Det var en lyckad och rolig resa som vanligt. Vi åker hem på söndagen den 24:e Juli och kommer hem ganska sent, så jag har tagit ut en semesterdag på måndagen också. Sedan jobbar jag fyra dagar, 26-29 Juli, innan jag går på semester i tre veckor.

28 Juli kommer provsvaren från MR röntgen som han gjorde efter senaste kuren med cellgifter. Och provsvaren ger positiva besked. Tumören hade enligt röntgen minskat avsevärt och behandlingen hade funkat. Så det bestämdes att han skulle få en till kur med cellgifter med 100% dos med förhoppning på fortsatt goda resultat. Det gav ändå ett hopp om att bror skulle kunna få leva.

Fredagen den 12 Juli åker jag till Tönnånger och träffar en av mina bästa vänner och hennes familj.
Jag och Tyra har inte lika tät kontakt medan hon är bortrest. Kontakten avtar avsevärt. Vi pratar typ aldrig i telefon, och vi skickar inte mycket snap till varann heller. Faktum är att vi börjar bråka rätt mycket. Vilket mår mig att börja må sämre, för det skulle visa sig att det inte kommer bli bättre och det får mig att börja må allt sämre.

Den 15 Juli meddelar brorsans sambo att bror är inne på kontroll på akuten igen då han inte riktigt får med sig höger foten. Det visade sig att läkarna trodde detta berodde på hans mediciner och på behandlingen och att det skulle bli bättre med tiden.

28:e Juli kommer provsvaren på nya magnetröntgen som visar positiva nyheter för första gången. Brorsans tumör har minskat avsevärt och behandling har funkat.
Dom skulle köra på med nya cellgifter på 100% dos och hoppas att det fortsätter i samma positiva riktning. Läkarna var förvånade över prov resultatet, men ibland blir det en missbedömning efter strålning med strålskador och svullnad som man tror är tumör tillväxt. Detta MR prov visade på mycket mindre svullnad. Vilket gjorde mig jätte glad. Jag firade nyheten med en TipTop glass eftersom det var tipp topp nyheter

Ett stort intresse som min bror hade var motorer och bilsport. Han drog med mig på drifting och motor evenemang på både Gröndal och Elmia. Han brann för speedway och Smederna såklart.
Han hade tjatat på mig i några år att följa med på speedway, men jag såg inte tjusningen med sporten så jag tackade aldrig "ja". Bror däremot och hans vänner var väldigt involverade i Smedernas supporterklubb som hette Grabbarna grus i första böj. Den 4 Augusti är det dags för mig att hålla min del av löftet med Johnny. Det var dags för mig att åka på min absolut första speedway match. Men, då Johnny och hans familj har säsongsbiljetter med bestämda platser, så åker jag med min bror och hans lilla familj. Jag och bror åker min bil, och tjejerna och ena dotterns kille Oskar åker i deras bil. Innan avfärd säger dom åt mig att ta med något och sitta på för det är ganska hårt underlag. Och påväg till Gröndal informerar bror rätt bra om speedway, så jag har rätt bra koll när jag väl är på plats. Vad alla dock glömde informera om var att ta med öronproppar/hörselskydd. Vi satt såklart hos grabbarna grus i första böj. Dom hade nå sirener och signalhorn som lätt förjävligt mycket. Och dom hördes inför varje heat och efter varje heat. Och hade smederna tagit full poäng så lätt det sjukt mycket mer. Trots huvudvärken dagen efter, så är det ett roligt minne jag bär med mig. Atmosfären och intresset för speedway och att intresset involverade typ alla. Från barn till pensionärer, pojkar som flickor, killar som tjejer, män som kvinnor. Det var rätt häftigt och se och som sagt, det gav en skön atmosfär.

9 Augusti drar jag med min min bästa vän Kim till Småland för att kolla på Hv71's ispremiär. Det var andra året jag åkte ner för att kolla på den. Men det ska bli tradition att åka ner och kolla på ispremiären och få se alla nya spelare. Dom började köra en presentation av hela laget innan dom drog igång skill competition. Sjukt kul. Träningen avslutades med spel 3 mot 3.
Det är 6 timmar i bil tur och retur, och träningen höll på i 1,5 timme ungefär. Men det är alltid sjukt värt det.

Sommaren 2022 hjälpte jag även mamma med hennes trädgård en hel del. Pappa börjar bli lite tafatt, så jag hjälpte till och klippa gräset med min gräsklippare på jobbet en del. Samt hjälpte jag mamma bakom huset vid hennes växthus där hon ville ha plattor istället för gräsmatta/ogräs.
Efter ett entreprenads jobb på köpingshus blev det en del fyllnads materiel kvar. Det var bland annat stenmjöl, grus singel samt lite plattor. En helg lånade jag maskinen och körde ut detta till mamma så hon behövde det när hon skulle lägga plattor bakom huset. Den 10 Augusti åkte jag ut och vi började lägga markduk och ut med stenmjölet. Innan detta hade stora syster varit ut och jordfräst hela ytan för att vi skulle få en så jämn yta som möjligt. Jag trodde det skulle ta ett par timmar bara, men icke. Jag tror vi höll på i 4-5 timmar, med lite pauser för mat och kaffe/läsk.Slutresultatet blev dock toppen, och det viktigaste var att mamma var nöjd.

Den 12 Augusti åker jag norr över igen och hälsar på min bästa vän Sandra och hennes familj mitt ute i skogen utanför Ockelbo igen. Jag velade ganska mycket om jag skulle åka eller inte. Men tillslut blev det att jag åkte ändå. Påväg dit stannar jag i Fagersta på Fagersta cable park och träffar min goa vän Emma. Jag åker vidare efter en timme och kommer upp till Sandra runt 8 på kvällen.
Dagen efter den 13 Aug tar vi en roadtrip och besöker Järvsö, Ljusdal, Hudiksvall och sedan Söderhamn innan vi åker hem till Sandra igen. På kvällen bjuds det på tacos så klart, och sedan drar vi in till Kilafors på crusing. Väldigt kul, många snygga bilar, en hel del epa och A-traktorer. Men det är ändå kul. Vi åker hem igen vid 12 tiden på kvällen/natten, Jag ligger 5-10km under hastigheten för att det är mörkt och mycket skog samt krokiga vägar. Detta hjälps dock inte. Vi är nästan hemma när vi kommer till en vänster kurva med vägräcke, mitt i kurvan springer det ut en katt. Jag hann se att det var en katt, men jag han inte reagera eller bromsa. Skärrad frågar jag om vi ska stanna och Sandra och hennes sambo svara "ja" i kör. Jag vänder och åker tillbaka. Katten dog lyckligtvis omgående. Byn dom bor i är relativt liten, så alla känner i stort sätt alla. Så dom lägger den döda kissen nedanför ett par brevlådor och börjar forska lite. Vi åker till huset som ligger närmast, det lyser där så Sandra och hennes sambo går dit och ringer på. Medans dom går ut så tröstar deras 14 åriga dotter mig i bilen. Hon säger att jag inte ska vara ledsen och vi pratar lite och kommer fram till att det inte fanns något jag hade kunnat göra. Sandra och sambon kommer tillbaka med en äldre kvinna. Hon följer med oss tillbaka till olycksplatsen för att kolla på katten och säger att katten inte är hennes, men att den skulle kunna hör hemma i huset som ligger en liten bit in i skogen på höger sidan. Sandra och hennes sambo beställer sig för att ta med katten i bilen och gömma den i garaget över natten så den inte blir uppäten under natten. Dom lägger den på en kasse i bakluckan på min bil och jag kör försiktigt hem till Sandra. Jag blir kvar över natten och dagen efter vid frukost har Sandra gjort lite efterforskningar och kommit fram till vems katten kan vara. Så vi kökar frukost, lastar in katten i bilen igen och åker dit. När vi kommer till huset springer det en Golden retriver på tomten och en man går runt på sin veranda. Han möter oss när jag parkerar framför hans hus och Sandra och hennes sambo sköter snacket, vilket jag tycker är skönt, jag skäms som fan när jag kommer dit. Det visar sig att katten är hans. Han tycker att det är mycket tråkigt, men han är så tacksam att vi kom förbi och berättade. Katten hade varit borta ett par dagar och han hade undrat var den höll hus. Vi pratade en stund, eller nej, dom pratade en stund sen lämnade vi katten med honom och åkte hem igen. Jag var kvar och käkade lunch innan jag åkte hem igen.

Tanken var att åka hem för att jag tänkte träffa Tyra under veckan.
Tyra skulle ha kommit hem den 17 Aug, men det dröjer till veckan efter innan hon kommer hem. Och jag känner att jag bara vill träffa henne så jag får ha henne i min famn igen. Och hon säger att vi kan ses till helgen. Helgen kommer, men hon får förhinder. Så vi säger att vi kan ses på onsdagen veckan efter. När onsdagen kommer så vill jag få en bekräftelse på att jag kan komma så jag slipper åka i onödan, och, då har hon fått förhinder igen. Jag börjar få en känsla av att Tyra undviker mig för anledningarna hon lämnar håller inte i mitt huvud. Jag berättar detta för henne, men hon hävdar hela tiden att hon älskar mig och faktiskt vill ses. Hennes agerande säger dock tvärt emot.

Sommaren går. Den 27 Augusti åker jag med Kim till Jönköping igen. Denna gång för att gå på Elmia där det var lastbils utställning. Bland det coolaste jag sätt. Kul upplevelse och sjukt mycket snygga lastbilar.

Bror haltar fortfarande med höger fot, och spyr en hel del pga medicinerna, men vi umgås så mycket vi kan. Vi drar bl.a på matmarknad i Västerås den 28 Augusti. Det är jag, bror, stora syster, mamma och min kompis Kim. Det var ett mycket regnigt Västerås, men god mat och så fick jag prova churros för första gången. Det var ju ett misstag. SÅÅ satans gott, jag hade fått ett nytt mat beroende.

7 September läggs bror in på sjukhus på nytt. En ny MR röntgen dagen efter. Bror började få mer och mer svårt att gå och ta sig upp för trapporna. Han och sambon bodde mitt emot mig, högst upp i ett tre vånings hus utan hiss. Så det pratades även om hjälp med rehabträning och ev flytt till korttidsboende tills han mår bättre och vi löst dom behov som finns för att han ska kunna bo hemma igen.

9 September kommer provsvaren på MR röntgen som visar att tumören fortsatt växer. Nytt läkarbesök inom 1-2 veckor för att diskutera hur behandlingen fortgår. Tanken var att han skulle få komma hem samma dag med en något större medicin dos, men beslutet ändrades senare då insatser hemma inte var klart för att han skulle kunna bo hemma. Så, eventuellt skulle han bli flyttad till sjukhuset i Köping istället.

Kontakten mellan mig och Tyra blir allt sämre. Jag kämpar för att inte tappa kontakten med henne, och försöker få till en träff som båda säger att dom vill. Jag skickar snapchats till henne som hon bara tittar utan och svara. Det händer flera gånger. Hon behandlar mig som luft långa stunder, och nån gång i bland kunde hon bli sådär gullig och charmig som hon var i början och visa kärlek och omtanke. Så höll det på ett tag. Det tärde på mitt psykiska mående. Och jag försökte flera gånger få henne och förstå att vi kommer ta slut om detta fortsätter. Men vi försökte alltid lösa "problem" via text, vilket nog är det sämsta man kan göra. Det resulterade i missförstånd, onödiga bråk och en massa tårar.

12 September hölls det ett möte om Jimmys hemgång och han skulle nu få komma hem. Han hade fortfarande problem med obalans och han spydde fortfarande en del, men han skulle få hjälp av hemtjänst för att kunna bo på hemmaplan.

I slutet av september får jag kontakt med en tjej via en sida på nätet där man kan träffa vänner. Mia, jämn gammal med mig och det visar sig att hon också bor i Köping och inte alls lång ifrån mig. 
Vi skriver ett tag på sidan innan vi flyttar ut konversationen på messenger. Lång historia kort så kommer detta bli början på en mycket god och betydelsefull vänskap. 

23 september hålls mötet om brors fortsatta behandling. Vilket resulterar i att onkologisk och optune behandling avslutas och han istället får palliativ omvårdnad. Det ansågs vara viktigare med livskvalité den tiden som bror har kvar i livet, och det förväntades kort överlevnad. Först hade jag svårt och ta in det. Jag trodde inte riktigt på att det var sant.

Dagen efter var jag in till bror med mammas äppelpaj och lite vaniljsås. Vi pratade lite och kollade lite SHL hockey. Dagen efter det, fredagen den 25 September kommer jag hem från jobbet och ska börja laga mat. Jag minns inte vad jag ska laga, men jag minns att jag sätter kastruller på spisen för uppvärmning, och från ingenstans känner jag hur jag plötsligt håller på och drabbas av en panik ångest attack. Jag har levt med panik ångest i så många år och kände igen syptomen. Orsaken till panik ångesten var att jag började inse att jag kommer bli en bror fattigare. Men jag hade svårt och acceptera utgången. Jag tyckte att det borde finnas något man kunde göra så min bror får fortsätta leva. Det fanns möjlighet till en second opinion, Men bror tyckte att läkaren kändes trovärdig, och nånstans var vi tvungna att acceptera detta om det kändes "bra" för bror, hur ledsamt det än kändes för oss. Och visst, jag håller med.

Hade bror varit piggare så fanns det möjlighet till en kombination av tre cellgifter som är starkare. Men dessa bar med sig en massa biverkningar som var betydligt allvarligare än dom biverkningar som följer med dom cellgifter man normalt får. Han kommer må ännu sämre, risken för infektioner och mer sjukhusvistelse ökar, och det kunde till och med ta hans liv. Och även OM han hade fått dom starkare cellgifterna, så fanns det ändå inga garantier för att det skulle hjälpa. Och det är en mycket dålig prognos i brorsans fall. Han har den aggressivaste formen av hjärntumör och skulle aldrig bli helt frisk. Så frågan var hur mycket det var värt att utsätta hans kropp för.

Dagen efter, den 26 september, efter att ha pratat med familjen började jag förstå att det inte gick att göra något mer än att låta sjukdomen ha sin gång och göra det bästa av tiden som var kvar.
När jag insåg det så var det första jag kände att jag ville göra en minnes tatuering för bror. Jag hade en tatuering jag velat göra i flera år där det stod "Family - Where life begins, and love never ends". Jag hade haft kontakt med en tatuerare i Eskilstuna om tatueringen och frågat om pris för att göra den. Och det fanns inget bättre tillfälle att göra den, än nu. Sen ville jag kombinera den, med en tatuering som bror hade. Han hade en jätte snygg tatuering med hans födelseår 77 ihop med en dödskalle.

Jag kontaktade hans sambo och bad henne komma över. Vi pratade lite om hans tillstånd, vad läkarna sagt och dom sa att dom hade kunnat sätta in ännu starkare cellgifter, men det fanns inga garantier för att det skulle bita på tumören och risken var att han hade kunnat dö av det också, så läkarna tyckte det var bäst att ge bror livskvalité sista tiden han hade kvar. Och bror litade på läkarna så han accepterade beslutet. Jag berättade även för hans sambo om mina tatuerings planer för att få en bra bild på tatueringen jag ville göra. Hon tyckte dock att han hade en annan tatuering som var bättre om man ville göra en minnes tatuering. Bror var född i skorpionens tecken. Han hade jobbat med kranar i stort sätt hela sitt liv, så på bröstet hade han en tatuering av en skorpion, men istället för den giftiga gadden på svansen så hade han bytt ut den mot en lyftkran krok. Jag bad att få bild på båda två och efter nån vecka kom dom på messenger
.
Efter att jag insett att jag blir en bror mindre tänkte jag även att det hade varit kul och hitta på nånting med honom och hela familjen, något man kan se tillbaka till och minnas med glädje när han inte finns mer. Men brorsan var jätte trött och svag. Han orkar knappt ta sig ur soffan till toaletten utan att behöva stanna och vila. Hans sambo skulle försöka ta med honom på SM finalen i speedway onsdagen den 28 September, för det ville han verkligen åka på. Jag visste hur mycket speedway betydde för honom, så jag ville absolut följa med.
Den 28:e hade jag möte med tatueraren inne i Eskilstuna, så det blev ganska bra att jobba först, ha möte med tatueraren och sen åka på speedway. Det blev jag bror och hans sambo som åkte. Jag mötte upp dom på Gröndal. Bror hade vid det här tillfället väldigt svårt att gå, så det blev rullstol för honom. Jag fick ta rullstolen i min bil. Jag var även där en stund tidigare än dom så jag fick parkera bra långt ifrån dom. Jimmy ringde mig och frågade vart jag stod nånstans och berättade att dom stod längst bort. Så det blev att rulla rullstolen till dom. Jag blev förste rullstols chaufför åt bror. Vi började med och rulla förbi kiosken och köpa lite käk och drickbart innan vi rullade vidare till grabbarna grus i första böj. Trotts brorsans enorma problem att gå och lyfta på benen så skulle han prompt sitta högst upp på sin vanliga plats. Sagt och gjort, jag och lena fungerade som stöttepelare och hjälpte honom sakta upp för läktaren. Det gick rätt bra. Bror var påpälsad då det var kallt. Senare blev det även en del blött då det började regna lite. Det var även en annan supporter grupp på läktaren med bengaler och skit så det blev inte lika trevlig match detta. Dock, hade jag tänkt på sirener och signalhorn denna gång och tagit med mina airpods pro som stänger ute ljud runtomkring. fungerade skit bra. Så på så sätt blev det en trevligare speedway match. Matchen vanns även av Smederna som vanligt så det var lyckat det med.
För att slippa allt folk och alla köer rullade vi iväg bror mot bilen när det var 2-3 heat kvar.
Trots bengaler och illaluktande rök från huligan ligan längst ner så blev det ändå ett minne med bror och sambon.

Under året har jag själv fått besöka akuten ett par gånger.
Den 5 Oktober klockan 15:001 gick jag och Robert, som jag jobbade med, runt och trimmade hårdytor på ett av mina områden. Det var så lite tid kvar innan vi skulle åka in på firman, och vi skulle bara trimma av en infart till området så den såg bra åt, så, jag skippade skyddsglasögon. Detta skulle jag inte ha gjort då jag skjuter en sten i ögat på mig själv. Det tar illa, rakt i ögat. Det svider som fan och värker i hela ögat. Jag får låna Roberts skyddsglasögon då han bara ska blåsa bort det jag trimmar. Efter jobbet åker jag upp på akuten, blir skickad till ögon mottagningen där en ögon specialist tar emot mig och undersöker ögat. Hon ser att jag har ett sår mitt i ögat.
Jag får ögon salva som ska smörjas på varje dag i 10 dagar.

Dagen efter är jag på samma område och jobbar. Denna gången rensar jag ogräs medans Robert gör en yttre översyn och plockar skräp. Jag rensar ogräs på utsidan av området där alla åker in och ut. alla ser dessa rabatter. Och dessa rabatter är rätt upphöjda. På högsta stället är det lätt 3 meter ner till asfalten. Jag rensar ogräs i ett parti med spirea buskar. Nedanför denna rabatt går det en trapp upp och en gång in till en under central med mur på båda sidorna. Muren är ca 1,5 meter hög.
Jag går efter husväggen och runt hörnet och ska sätta foten på muren, när jag trampar snett, tar tag i lamp armaturen som sitter på väggen, den sitter inte fast och följer med i fallet. Så jag faller 1.5 meter i sidled ner på marken. Jag landar på höger kind, axel och får armen under mig och får in min armbåge mot buken. Jag slår även i min apple watch i marken som blir jätte repig i glaset. Jag blir liggande i 4-5 minuter innan jag reser på mig. Detta hände precis innan lunch. På lunchen chattar jag med kry.se. Jag berättar om vad som hänt och dom tycker absolut att jag ska åka in till akuten för att kolla upp detta. Jag har lite ont i huvudet samt ont i buken och båda handlederna när jag kommer in. Gårdagens besök hos ögon läkaren tog max 20 minuter. Detta besöket ska visa sig ta 4-5 timmar. Men efter undersökning får jag åka hem och så skulle jag komma tillbaka om jag det blev värre eller jag fick mer ont. Jag träffar Emma på kvällen sen. Vi spelar Mario Party på Nintendo Switch. När vi spelat i 1.5 timme känner jag hur jag plötsligt får mer ont. Min smärt tröskel är hög så jag härdar ut, men till slut gör det så ont så jag lägger mig i soffan med mitt huvud i Emmas knä för jag tänker att jag behöver räta ut kroppen. Det slutar inte göra ont och jag blir orolig för inre blödningar eller spräck blindtarm. Jag är helt okapabel till att köra bil pga min smärta så jag frågar stora syster. Hon hade druckit ett glas vin. Men vi skulle bara upp till akuten i Köping, så hon körde. När vi kommer dit blir vi skickade till akuten i Västerås för det fanns inga ortopeder på plats i Köping. Så vi åkte dit. Det gick lugnt och stilla dit. Väl där tar det 4-5 timmar till. Ett ganska trevligt besök trots smärta och lång tid utan kontakt av sjuksköterska eller läkare. Jag hade fått en sjuksäng och en plats på ortopedkliniken. Det var skärm väggar mellan varje säng i rummet och på andra sidan väggen på vänster sida om mig fanns en ganska underhållande gammal dam som roade både mig och stora syster. klockan blev ca 1 på natten innan läkare kom och kollade och undersökte mig. Han trodde fortfarande inte på några inre skador och tyckte att vi skulle ha is i magen och avvakta lite till. Skulle smärtan blir värre eller tillta så skulle man begära en röntgen först då. Jag får åka hem och knaprar naproxen. Jag sjukanmäler mig från jobbet för att vila och återhämta mig. Smärtan avtar efter en vecka och jag är tillbaka på jobbet.

Den 24 Oktober är det så dags för minnes tatuering. Det var lite läskigt många sammanträffanden gällande hela situationen. Jag skulle göra en minnes tatuering för min bror, samma dag som min bror fyllde år, 45 år. Tatueraren hade sin studio snett mitt emot den lägenhet som brorsan bodde i innan han flyttade till Köping igen. Jag hjälpte honom att flytta in i den lägenheten, och jag hjälpte honom att flytta in. Jag har många minnen från den lägenheten. Spelkvällar med bror samt taco kvällen med mig och mina vänner efter att vi hjälpt till och flytta in bror i lägenheten. Så, det var ett speciellt område att vistas i igen.

Jag hade fått tid från 12:30-17:00. Jag har en tatuering jag är sjukt missnöjd med. Så planen var att göra mig lite mindre missnöjd med den. Tatueraren började med och sätta en ros ovanför min misslyckade tatuering, sen skulle jag göra "77" och dödskallen, men dagen innan ändrade jag mig och gick på brorsans sambos idé om och göra skorpionen. Så tatueraren satte skorpionen ovanför rosen. Två rosor ovanför skorpionen, Family texten, samt en ros ovanför "Family" så det blev i stort sätt en hel arm. Det var inte skönt, men jag härdade ut i 2 timmar, den sista 1,5 timmen var plågsam. Armen sved så in i hela h-vete. Men jag var sjukt nöjd när det blev klart.

Skorpionen betyder massor. Och det var så skönt att den hamnade precis under T-shirt ärmen, så man kommer alltid att se den när man går i T-shirt. Skorpionen symboliserar min bror, och nu finns han alltid med mig, vart jag än går.

Efter sessionen åkte jag hem och duschade och smörjde in tatueringen. Sedan gick jag över till bror och hans sambo och fikade lite och visade tatueringen för bror.
Vid det här laget var bror så dålig så han var sängliggande hela tiden. Jag visade honom tatueringen, men han svarade inte för han var inte riktigt närvarande. Förmodligen pga allt folk.
Han hade dagar då han var piggare, och dagar då han var mer frånvarande och trött.
Efter fikat gick jag in till mig. Precis efter 23 på kvällen när jag ska gå och lägga mig hör jag en massa oljud från trapphuset. Det smäller en massa. Jag ser ingenting och gå till köksfönstret och tittar ner. Då ser jag att där står det en ambulans, och ut från porten kommer personalen med en bår med min bror på. Jag blir orolig och rädd att det är nu det händer, detta är det sista jag får se av min bror. Jag skriver i chatten för brorsans uppdatering och frågar vad som händer. En timme senare svarar hans sambo att bror har fått blodförgiftning och även bakterier i urinen. Dom misstänkte även lunginflammation. Så det blev en tids sjukhusvistelse där. Men han repade sig och fick komma hem.

Dagen efter tatuering och brorsans födelsedagsfika var det min tur för ett besök hos onkologen i Västerås. Jag har gått på kontroller i 10 år. Dagens besök skulle bli mitt sista om proverna och röntgen svaren såg bra ut. Och röntgen såg fortsatt bra ut som den alltid gjort. provsvaren såg också bra ut, bortsätt att mina testosteron värden fortfarande var lite låga. Så nu var jag officiellt friskförklarad. Tid till urologen skulle bokas inom tre månader för att se vad man kan göra åt mina testosteron värden.

Den 29:e Oktober tar jag med min världens bästa Emma till Jönköping för att kolla på Hv71 mot Luleå. En match som såklart Luleå vinner då Hv svårt att vinna matcher denna säsong. Trots förlusten var det en sjukt rolig dag. Kul och få spendera en hel dag ensam med Emma.
En månad tidigare var jag och såg Hv71 mot Leksand i Husqvarna Garden, det blev samma utgång där, torsk på övertid. Men det var en häftig upplevelse. Aldrig någonsin har jag varit på en hemmamatch, där motståndarna har mer supportrar i arenan än hemmalaget. Det var riktigt häftigt. Så nu hatar man Leksand lite extra mycket.

I början av November mådde jag så dåligt av min destruktiva relation att jag valde och göra slut. Jag hade under veckan blockerat hennes sociala medier överallt. Det var bara snapchat kvar.
Jag var trött på att hon aldrig visade att hon brydde sig om mig. Hon skrev bara att hon älskade mig, men hon fortsatte att aldrig visa det på nåt annat sätt genom handling. Det blev bara ord. 
Enda sen hon kom hem från Kalix så hade jag försökt få tillbaka våra samtal, våra facetime samtal, försökt få träffa henne, jag la ner alla min energi och själ på att få förhållandet att inte braka ihop. Jag försökte få henne och förstå att förhållandet inte kommer funka om bara en ska kämpa. Jag försökte få henne och förstå att jag också har känslor. Det blev alltid löften om att hon skulle bättra sig. Det kom ett löfte om att när hon skaffat hund så skulle det bli bättre. Och jag kände bara fuck that. Vad skulle en hund hjälpa?
Så nej, jag valde att göra slut och försöka glömma henne. Vilket skulle visa sig lättare sagt än gjort.

Helgen v44 kom min bästa vän Sandra och hälsade på.
Jag hade haft sjukt svårt och sova efter beskedet att brorsans behandling skulle avslutas och allt med Tyra. Hade en lugn helg med Sandra, och det skönaste vad nog att känna ett lugn av att ha någon där, som gjorde att jag kunde få sova ordentligt.

Helgen efter 12-13 November arrangerade jag Halloween helg i föreningslokalen. På fredagen körde jag skräckfilms bio för dom modiga. Och dagen efter på lördagen släkte vi ner och så agerade jag DJ. En rolig helg.

Den 22 december efter jobbet åker jag över till Mamma en sväng för att kolla till hur hon mådde innan jag ska till frisören kl 17, dagen innan hade hon ramlat omkull hemma och gjort sig illa. Och jag är sjukt orolig för min mamma också. Så jag hjälper till och kollar till henne så ofta jag kan.
Vi sitter vid köksbordet och pratar lite när hennes telefon ringer omkring 16:20. Det är brorsans sambo som meddelar att bror har problem med andningen. Sjuksköterskan på hemtjänsten informerar att om vi vill träffa Jimmy en sista gång så är det bara att komma förbi. Jag skulle ju till frisören, så jag hann inte den kvällen. Jag bestämde med mamma att vi skulle åka upp dagen efter runt lunch. Sedan åkte jag iväg till frisören.
Varken jag eller mamma förstod allvaret i samtalet. För 40-45 minuter efter samtalet, när jag satt hos frisören, så tog bror sina sista andetag. Han tog strax efter klockan 17. Jag fick beskedet när jag hade precis hade parkerat hemma på min P-plats. Hela min värld föll ihop.

Så här en tid efteråt ångrar man sig lite att man inte åkte upp, mamma ville, men jag kunde inte. Samtidigt, när någon håller på och dör så hade man väl kunnat släppa allt man gjorde och bara åka upp. Men som sagt, jag förstod inte allvaret. Och det är sorgligt.

Jag är van vid att alltid vara ensam och få ta hand om min sorg i min ensamhet. Det har hänt två ggr. Både när Tommy dog, och när farmor gick bort. Nu meddelade jag dock mina närmsta vänner om brorsans bortgång och Sandra ringde på en gång, vi pratade en stund. Sedan kom Emma förbi. Efter detta året så har Emma blivit mer och mer som en i familjen. Vi har umgåtts sjukt mycket, hittat på saker ihop och hon har oftast ställ upp för mig när jag varit ledsen pga mitt destruktiva förhållande, och hon har varit ett sjukt bra stöd för mig sen bror gick bort. Hon har kommit förbi i stort sätt varje dag och kollat till mig. Även fast vi inte kunnat umgås så har hon varit förbi bara för 10-15 min för och kolla så jag är okej. Jag är sjukt tacksam för Emma. Hon är som en lilla syster för mig och hon har en speciell plats i mitt hjärta, och kommer alltid ha.

Brorsans bortgång skakade om oss alla lite grann inför julfirandet.
Det hade planerats inom familjen sen i September att vi skulle fira julafton hos mig. Detta för att bror inte skulle ha ork att åka nånstans och för att han lätt skulle kunna komma förbi mig, eller vi förbi dom då vi bor grannar. Så blev det ju inte riktigt nu och det diskuterades om vi skulle fira jul över huvudtaget, eller om vi skulle skjuta fram julfirandet några dagar tills mamma mådde bättre och stora syster blev lite friskare från sin förkylning. Efter en diskussion i familje chatten så blev det att vi firar julafton ändå. Det behövde inte bli så speciellt, bara käka lite, kolla kalle och sen köra våran julklapps lek som vi alltid körde varje år nu för tiden. Och det blev en väldigt lugn jul.
Under tiden vi kollade Kalle satt jag med mobilen och kollade igenom brorsans bilder på facebook och fick upp en massa minnen med honom och alla hans spex. Jag var tvungen och gå ut i köket och torka mina tårar. Dom ville inte sluta rinna så jag gick in i badrummet en liten stund. Sedan var det dags för julklapps lek. Det blev en väldigt enkel julklapps lek detta år. Men ändå rolig. Efter omständigheterna så blev det en rätt lyckad julafton.

Jag hade lägligt nog tagit ut mina sista semesterdagar för att kunna vara ledig i mellandagarna och få lite långledigt. Jag kom senare på när jag fått dagarna beviljade att jag nog skulle sparat dom till den dag brorsan går bort. Lite läskigt hur lägligt det blev.

Nyårsafton var jag hos min yngsta storebror och spelade lite med honom och hans kompis Pontus. Efter 12 slaget kollade vi JVM som vanligt, Sverige mot Kanada. Det blev dock bara två perioder för att Sverige blev utspelat av ett välspelat Kanada som var först på varje puck och först in i varje situation.

Ska vi summera året så började året bra. Jag var glad, jag mådde bra, jag var lycklig. Andra halvan av året har varit mer skit. Mycket oro, mycket tårar, ångest. På grund av det har det blivit en del återfall i mina beroenden. Vilket lett till att jag tappat bort mig själv.

Mina planer för 2023 är att köra hårt på mina rutiner igen. Och löfte till mig själv att inte handla nånting på kredit på hela året. 2023 ska handla om att hitta tillbaka till mig själv, börja gå ner mina kilon, börja må bättre igen både mentalt men även kroppsligt/fysiskt. Vad gäller kontakten med Tyra. Vi har lite kontakt kvar via snapchat, men vi skriver knappt något till varann längre, jag förstår faktiskt inte varför jag har henne kvar egentligen. Bästa vore nog att avsluta och gå vidare, så vi får se hur det går.

Men, 2023 kommer börja tufft med begravning för bror i mitten på januari. Den kommer bli sjukt tuff. Men förhoppningsvis har jag bästa Sandra här då över helgen som stöttepelare.

Bra gjort att ha läst enda ner hit. Jag har säkert glömt något, men detta är mitt år så detaljrikt och ärligt som jag kan få det.
Kommentera om du känner för det eller skicka mig ett PM på messenger. 

Tack för att du läst och god fortsättning!