Kennys vardagliga blogg

Hej hej bloggen, och ni som läser! En blogg kan vara bra till mycket. Och ofta har man en tanke om vad man ska ha bloggen till. Men det är ofta det inte blir som man tänkt sig. ha ha. Jag tänkte ha bloggen till och skriva lite varje dag. Både bra och dåliga saker. men, bloggen har blivit ett ställe för mig att skriva av mig tankar, känslor och funderingar i. Och idag blir inget undantag. Jag tänkte idag skriva om fallet Cilla. Cilla och jag umgicks och var vänner 2008-2009 ungefär, om jag inte missminner mig. Hur som helst så är årtalet inte så viktigt. Vi umgicks, och vi gjorde det i samma veva som mitt missbruk härjade okontrollerat. Jag var ett monster på den tiden och Cilla råkade ut för mitt dåliga humör vilket senare bidrog till att vi sa upp kontakten. Och jag klandrar henne inte för det, tvärt om, jag förstår att vi gick skilda håll. I slutet av förra året (2018) började jag konstigt nog tänka på henne. Jag tog kontakt och vi pratade lite, men så sa hon att hon inte kunde ha kontakt med mig av olika anledningar, vilket jag accepterade. Hon mådde precis som jag också psykiskt dåligt, och led av tvångsbeteenden. Jag kunde relatera mycket till det hon berättade. Jag utagerar i mitt missbruk när jag inte kan hantera känslor, hon skär sig själv när det blir för mycket. Båda två resulterar i en verklighets flykt. Där man är rädd för att känna. Efter första kontakten var det tyst ett tag, till en vecka innan nyår. Då bjöds jag in av henne i en chattgrupp på facebook messenger. Gruppen riktade sig till folk med psykisk ohälsa och skulle funka som en stödgrupp. Jag tyckte gruppen var klockren, jag fick dela med mig av mina erfarenheter och dom verktyg jag har, och vara en stöttepelare för dom som behövde. Det hjälpte mig också. Så jag mådde ganska bra den där veckan. I lördags fick det ett abrupt slut. Och det lämnade mig i en väldig massa känslor. Men allt börjar redan dagen innan, på fredagen. Vid ca 18 tiden skriver cilla i stödgruppen att hon mår dåligt. Hon har ångest och har tankar på att skära sig. Jag skriver med henne och får henne på bättre tankar, och kollar ofta av hur hon mår, vad hon tänker och känner och så. Det slutar med att hon blir gladare vilket är skönt. 20 över 11 på kvällen, alltså 23:20, skriver hon "Ikväll finns det risk att jag gör något mer än och bara skär mig", vilket jag tolkade som att hon kommer skära sig så pass att hon förblöder och dör, tar självmord. Och sånt tar jag alltid på fullaste allvar. Hon sa att hon inte orkade längre, och då funderade jag på om jag skulle ringa 112... Men jag gjorde vad jag kunde för att få henne och låta bli, och vart efter vi pratade så kändes det ändå som att hon hade kontroll även fast tankarna var påtagliga, och hon grät väldigt mycket. I 30 minuter försökte jag få henne på bättre tanker. Men, 00:04 skriver hon "nej, nu orkar jag inte längre" och då ringde jag 112 på en gång. Jag tänkte att hon kanske blir förbannad på mig för att jag gör det, men med tiden kommer hon inse att jag bara brydde mig om henne. Under dom 30 minuter jag pratat med henne och försökt få henne på bättre tankar så hade jag samtidigt sökt upp hennes adress så larmoperatören visste vart hjälp skulle skickas ifall jag blev tvungen att ringa. Och jag ringde, 00:05 kom jag fram till SOS Alarm där jag förklarade läget att jag hade en vän i en annan stad som mådde psykiskt dåligt och som har självskadebeteende. Jag berättade att hon sagt att det fanns risk att hon gjorde ngt mer än och skära sig ikväll, så jag blev kopplad till polisen i hennes kommun där en väldigt trevlig och förstående polis operatör svarade... Jag förklarade samma sak för polisen. Och hon ställde en massa frågor till mig och var som sagt väldigt förstående. Hon sa att dom skulle skicka en patrull på en gång. Det tog 10 minuter MAX så var polisen på plats. Det märkte jag genom att Cilla slutade svara. Och hon svarade inte på 40 minuter. Sen skrev hon och frågade om det var jag som ringt efter polisen, vilket jag erkände då jag var genuint orolig för hennes hälsa och för hennes liv. Och då sa hon tack. Jag hade till och med gjort mig färdig för att möta upp henne på paykakuten om dom hade tagit med henne. Nu gjorde dom inte det. Dom hade pratat med henne plus att hennes pojkvän kommit till lägenheten. 5 minuter efter att polisen lämnat och ringt mig för att berätta läget så skriver Cilla att det var lika illa igen. Hon tyckte inte om att hennes kille var där. För det var pga honom som hon mådde som hon gjorde den kvällen. Och det pga att han bråkat på henne om mig. Hon berättade att han ville inte att hon skulle ha kontakt med mig. Och då blev jag bara så trött på svartsjuka pojkvänner. Hon sa att hon hellre hade velat ha mig där än honom. Vilket inte gick att ordna av olika anledningar. Jag var uppe till halv 3 den natten för och kolla så hon verkligen var okej. När jag fick höra att hon levde och var okej så kände jag att jag kunde få lite sömn. Dagen efter skickar jag ett meddelande till henne för att kolla läget. Märker då att hon blockerat mig. Efter en del efterforskning märker jag att hon blockat mig på facebook, tagit bort mig ur stödgruppen och spärrat mitt nummer i sin telefon så jag inte ska kunna kontakta henne. Jag finner detta väldigt konstigt med tanke på kvällen innan. Jag hade brytt mig om henne, jag hade stöttat henne, säkert räddat livet på henne och dessutom prioriterat bort sömn för att finnas för henne när ingen annan gjorde det. Men jag tänkte att pojkvännen nog tvingat Cilla att blockera mig, för jag trodde verkligen inte att cilla skulle blocka mig efter allt. Så jag skrev till slut ett meddelande till pojkvännen för att förklara läget, och att han inte har någon anledning att känna sig hotad av mig. Men han svarade inte. kl 18 på kvällen får jag svar av Cilla som ber mig låta hennes kille vara ifred. Jag ifrågasätter då varför, och frågar varför inte han kan svara istället. Diskussion uppstår och den blir lång. Under tiden Cilla och jag diskuterar fram och tillbaka så svarar både killen på mitt mess, men även deras gemensamma kompis skriver till mig och ber mig låta båda två vara ifred. 3 mot 1? okej...? Cilla hade berättat för både sin kille och deras närmsta vän om mig 2008 när vi var vänner. Cilla visste om mitt missbruk, och hade berättat för båda två om mitt missbruk och allt. Så, det kom fram att killen inte ville att Cilla skulle ha kontakt med henne pga mitt missbruk, han ville skydda henne från mig. Deras gemensamma vän sa samma sak. Han ville skydda Cilla mot mig. Men jag sa att det fanns inget att skydde henne ifrån. Jag är världens snällaste och omtänksammaste kille. Jag tyckte mig ha bevisat det redan kvällen innan. Sen tyckte alla tre att jag skulle sluta anta en massa skit som inte var sant. Men hur ska jag kunna veta vad som är sant och inte sant? Om någon berättar något för mig så utgår jag från att en person talar sanning. Cilla i detta fallet när hon kvällen innan berättade om sin kille. Och både kompisen och Cillas kille ville skydda Cilla mot mig pga mitt missbruk, som dom fick höra om 2008, när jag var som djupast i skiten och betedde mig illa. Nu är jag ju raka motsatsen. men dom antog att jag var samma person som 2008, så vem är det som antar en massa skit som inte är sant? Jag blev fruktansvärt lack på deras gemensamma vän som sa till mig att anta en massa och måla upp någon på väggen, när ingen av dom är speciellt mycket bättre själva. Så jag bad alla tre dra åt helvete om dom skulle fortsätta anta att jag är samma person nu som 2008..... Jag är ärligt talat sjukt less på att bli dömd för en person jag var för tio år sen och misstag jag gjorde då. Jag är inte stolt över allt jag har gjort i mitt liv, men jag är jävigt stolt över den personen jag är idag. Man får ta mig för den jag är, annars kan jag förgylla någon annans liv. Jag skulle kunna gaffla om detta ett tag till med tankar och åsikter, men jag tror jag avslutar där! Tack!