Kennys vardagliga blogg

Hej hej bloggen... Blir djupa samtalsämnen denna gång. Jag vet inte hur jag kom in på frågan, men för en vecka sen började jag fundera på meningen med livet. Och det har jag fattat är väldigt individuellt. Så, för mig är meningen med livet att vara en god människa som behandlar alla med respekt. Att uppnå sina högsta drömmar och mål, att vli kär, bilda familj, upptäcka världen, växa som människa, känna gemenskap och samhörighet. Och då slog det mig hur mitt liv bara har passerat dom senaste 7-8 åren. Att jag inte tagit vara på min tid. Det slog mig också att jag knappt vet vad jag har för drömmar, eller mål med livet, Varför? Jag har länge känt att jag vet vad jag vill, jag vet vad jag behöver göra för att må bra. Jag vet EXAKT vad jag ska göra och hur jag ska göra det, men den totala bristen på motivation och/eller disciplin gör att det inte händer ett jävla smack. Jag har jätte problem att bli kär. känns som jag har lite problem med känslomässig anorexia eller nåt. Jag har märkt senaste två-tre förhållandena jag fått in i så har det känts toppen under dejting fasen, men så fort vi kommer överens om att vi är ihop så kommer paniken. Jag känner att jag måste sluta med allt jag tycker om att göra för att ägna all tid och energi åt förhållandet och det i sin tur gör att jag känner att jag måste ta bort delar som gör mig till den jag är. Allt detta resulterar i att jag känner mig instängd , kvävd och otillräcklig, och gör slut Och som jag sa tidigare, jag vet knappt vad jag har för drömmar. Det kan nog bero på att jag kanske inte vågar drömma, för att jag känner inte att jag är värd att drömma eller uppnå mina drömmar. Jag har haft sånt förakt mot mig själv och tyckt att jag inte är värd ett skit. Och det sitter nog kvar lite fortfarande antar jag. Jag anser mig vara en mycket god människa som behandlar folk med kärlek och respekt. Det är det hårda och tuffa liv jag levt som format mig till den jag är idag. Jag är på så sätt glad att jag är den jag är. Men så finns det sidor hos mig som jag är mycket mindre glad att jag har. Det är dock en annan historia. Summan av allt är att jag känner att jag har fastnat i livet. Jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig vidare i livet. Och det känns jätte tungt och säga det här, men det känns som jag har tappat all framtidstro. Och det gör mig jätte ledsen. Känslan av att jag tappat all framtidstro bygger nog på att jag inte lyckas hantera mitt missbruk fullt ut. Och får jag inte kontroll på det så kommer det för evigt att hindra mig från att träffa tjej och bilda familj. Och Jag inte har disciplin att ta tag i saker som att träna och gå ner i vikt till exempel. Finns ingen disciplin att hantera mitt missbruk, eller rehabträna mitt knä. Och så bygger det nog mycket på en rädsla för att dö, samtidigt som jag haft en massa självmordstankar senaste veckan pga allt. Jag har jätte svårt och sova. Är rädd och väldigt orolig. Jag känner att det är fruktansvärt mycket negativa energier här hemma som orsaker dom känslor jag har just nu. Jag har börjat fundera på att ta hit ett meduim för att rensa lägenheten på negativa energier, men jag vet inte. Jag känner mig fruktansvärt bekväm i min comfort zone, och nånstans så känns det som att ingenting kommer och lösa sig om jag ska stanna där. Utveckling sker när man vågar lämna sin komfort zon. Och jag tror att skulle jag lämna min komfort zon så skulle det innebära kontrollförlust och panikångest. Så därför är jag nog kvar där jag känner mig trygg, och det känns väldigt tråkigt. För jag känner att jag nog skulle behöva lämna zonen, flyga utomlands och upptäcka nåt nytt land och komma tillbaka som en ny människa med ny energi. Mycket känslor som synes just nu, och väldigt lite handlingskraft tyvärr. Kände att jag behövde dela detta för att förhoppningsvis kanske kunna släppa allt och bara försöka gå vidare. // Kenny