10:20:01
Uppdatering 8/10
Tja tja bloggläsare!
Det har varit en tung period ett tag som jag skrev om i förra inlägget. Dom tankarna och känslorna har hållit i sig sen dess, fram till i förra veckan. Då började det stadigt bli bättre och bättre. Sen hade jag en dipp igår då tankar och känslor flög iväg för sig själv.
Började med en konversation med en tjej jag haft kontakt med ett tag. Ni som känner mig vet om min åldersnoja. Jag var inte helt ärlig mot henne om min ålder, och det kändes inget bra. Så, igår, gjorde jag det bara. Berättade sanningen. Och hon blev inte jätte glad. Hon blev rätt arg, vilket jag förstår. Men det slutade med att hon inte ville ha kontakt längre, och jag accepterar den konsekvensen med. Man får ju skylla sig själv när man inte är ärlig från början. Men, det är ändå tråkigt då jag gillade och prata med henne. Så jag var ganska trött och depp igår när jag kom hem från jobbet.
Denna händelse resulterade i slutändan i massa bra insikter.
Jag har i två dagar tänkt massa, och gått igenom gamla konversationer på Messenger. Läst konversationer jag haft med folk/tjejer som inte längre finns i mitt liv. Det är tjejer som kallat sig för mina bästa vänner, men som pga mitt missbruk och min psykiska ohälsa, sagt upp kontakten med mig. En gemensam nämnare alla dessa emellan har varit att dom är rädd för mitt missbruk. Vilket jag bara roller som oförståelse, vilket inte alls är konstigt. Sen finns det tjejer som betett sig dåligt mot mig. Och som av den anledningen inte finns kvar i mitt liv.
Alla dessa tankar, plus att jag lyssnade på en låt, resulterade i att jag insåg, hur jävla mycket jag ältar allt dåligt som hänt mig, ältar alla som behandlat mig illa. Och det fick mig och inse att det kanske är därför jag inte agerar och gör något åt mitt liv. Att det är därför jag låter livet passera i revy.
Det gav mig en skön känsla i kroppen med denna insikten, som att jag såg lite ljus i den mörka tunnel jag vandrat i i så många år.
Jag ska träffa min psykolog i morgon. Det är ett möte som skapar oro i mig, då dom vill avsluta min behandling och jag känner att jag har mer att bearbeta. Som allt denna tråkigt som hänt mig. Den psykiska misshandel jag utsattes för i ett förhållande med en sjuk tjej från Örebro, eller förhållandet jag var i med en annan sjuk tjej från Västerås som bara byggdes på lögner, otrohet och svek.
Jag inser varför jag känner att det inte går att älska mig, och varför jag känner mig för trasig för att ha ett förhållande efter dom senaste förhållandena jag haft. Jag har efter dessa förhållanden, och efter alla vänner som lämnat mig pga mitt missbruk, skit svårt för och öppna mitt hjärta och släppa in någon på livet.
För hela mitt inre skriker att jag kommer bli sårad igen. Jag är så van vid att folk drar ifall jag visar vem jag är. Så, därför gör jag inte det. Jag går genom livet i tystnad och gör bara det som krävs av mig i stort sätt. Precis som det var i skolan.
Jag håller mina tummar för att dessa insikter för mig framåt.
Ska ta dessa med min psykolog såklart, så får vi se vad som händer!
Tack